Victoria och hennes blivande man vill att kungen lämnar över bruden till brudgummen vid vigseln i Storkyrkan. Detta avslöjade prästen Annika Borg i en artikel på DN Debatt för en månad sen. Sedan dess har debatten varit livlig. Bland annat har ett antal präster stämt in i Annika Borgs kritik av kungahuset. Brudöverlämning står för en unken kvinnosyn, där flickans förmyndare ger bort sin dotter till hennes nästa överhuvud. I Svenska kyrkan har man och kvinna alltid gått fram till altaret sida vid sida.
Bloggare och andra debattörer har invänt att det är fint och stämningsfullt att gå in i kyrkan tillsammans med sin pappa, och när man gifter sig måste man få göra som man vill.

Så kom då i förra veckan ett uttalande från ärkebiskopen, som säger såväl bu som bä: Egentligen gillar han inte brudöverlämning, men vigseln står inte och faller med den (nej, vem har hävdat det?), brudpar kan se olika på saken och man kan också tolka den olika.
Ja. Jo. Men det ärkebiskopen skulle göra var ju inte att sammanfatta debatten utan komma med ett svar.

Han bollar över till hovet. Återstår alltså att vädja till kronprinsessan eller kungen eller vem det nu är som bestämmer i den familjen:
Säg nej till brudöverlämning! Det arbete som präster ute i församlingarna lägger ned på att hålla stånd mot en försämring av vigseltraditionen spolieras i ett slag om kronprinsessan förs fram till altaret av sin pappa. Om ärkebiskopen säger nja och hovet inte ändrar sig, då är det grönt ljus för brudöverlämning i hela landet. Kungliga bröllop är trendsättande.

Och nej, det är ingen skitsak om det är pappa eller pojkvän som skrider uppför kyrkgången. Riter är viktiga för människor. Symbolfrågor likaså. Dessa två i kombination är sprängstoff. Om man ändrar på en rit så att den säger nånting annat än den gjorde förut, då ändrar man också på hur riten påverkar alla närvarande.

Individens självbestämmande tillhör de värden som i ett sekulariserat samhälle närmast betraktas som heliga. Och det är både rimligt och bra att människor får sätta personlig prägel på sina vigslar, dop och begravning­ar. Men riter är också kollektiva. Det är därför vi ser en sån känslo- och åsiktskrock just nu.
Brudparet må tycka att brudöverlämningen är ett fint sätt att involvera släkten. Eller, som brudar har berättat för Annika Borg, att de vill att brudgummen ska få se hur vackra de är när de kommer gående mot honom. Den könsmaktordning som ligger i brudöverlämningen ligger ändå ohjälpligt med i ritens signalsystem och påverkar djupt. En man ger bort en kvinna till en annan man. Detta är inget som Svenska kyrkan ska stå för. Det är inget som hovet ska stå för. Och det är inget som moderna svenskar borde vilja stå för.

Brita Häll

Rekyl 1: I kyrkan är både Victoria och Daniel kungar!

Det händer ibland att kyrkan är före sin tid. Hit hör den svenskkyrkliga vigseltraditionen att paret går jämsides in i kyrkan för sin vigsel. Brudöverlämning från fader till make är en kvarleva från ett patriarkalt samhälle där kvinnan uppfattades som ett objekt som överlämnades från det ena fria subjektet (fadern) till det andra fria subjektet (maken).

Det som händer i Svenska kyrkans tradition är att jämlikhetstraditionen från dopet träder fram. Långt före kvinnlig rösträtt i det övriga samhället räknades döpta kvinnor och män som jämlikar. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, skrev Paulus.

Slavägare i amerikanska södern vars slavar lät döpa sig skrev särskilda lagar för att förhindra att den jämlikhet som fanns i dopet skulle medföra att slaven blev fri. Så stark upplevdes jämlikhetskraften i dopet! Ja så stark är dopets jämlikhetskraft att bibeln tilltalar de döpta som präster och kungar! Den myndighet som dopet avslöjar gör alla människor till kungar (1 Petr. 2:9). Att vara kung innebär i Bibelns mening ett uppdrag att försvara rättvisan och omsorgen om alla.

Den tidiga kyrkans dopteologi hävdade att alla i dopet hade smorts till uppdraget att värna omsorg och rättvisa. Den dopteologin bör också få prägla alla Svenska kyrkans gudstjänster. I Stockholms storkyrka är därför både Victoria och Daniel jämställda kungar när de förhoppningsvis väljer att vandra sida vid sida inte bara kyrkgången fram utan vidare på livets väg.

Anna Karin Hammar

Rekyl 2: Svensk tradition ett svagt argument

Egentligen anser jag att kron­prinsessan och hennes blivande make ska gå till altaret tillsammans. Det är ett symboliskt uttryck för en gemensam vilja att inför Guds ansikte avge sina löften. Det är ju inte kungen som ska lova något. Men diskussionen lutar sig på svaga argument som grumlar perspektivet.

Ett av de svagare är hänvisning­en till en svensk tradition. Vigslar har inte jämt sett ut på sam­ma sätt. Liturgier förändras. Jag tror inte att de präster som nu opponerar sig mot överlämning­en har invändningar mot tärnor, best man eller näbbar. Ibland är brudnäbbarna parets egna barn – avlade före bröllopet. För några decennier sedan hade det varit otänkbart. Somliga präster ville inte ens viga frånskilda.

Ett annat svagt argument är jämställdheten. En vigsel är inget politiskt projekt utan en vilja att leva tillsammans i nöd och lust. Kärlek och jämställdhet är inte samma sak. Att brudöverlämning kan vara ett uttryck för en patriarkal ordning är sant, men hela äktenskapet är grundat i en patriarkal tradition. Den utgår från tanken att de vigda reserverar kropparna åt varandra. Monogamins grund är en maktkonstruktion kopplad till äganderätt som fram till i dag mest har gagnat mannen.

Jag tycker att Victorias och Daniels föräldrar ska få se det vackra brudparet från kyrkbänken (eller var de nu sitter). Men det är ingen stor sak om kungen för sin dotter och tronarvinge till altaret. Om brudparet vet vilka signaler de riskerar att sända, men ändå väljer brudöverlämning, så har de min välsignelse. Det vore dock spännande att veta skälen.

Susanne Wigorts
Yngvesson