De som vill se enbart olikheter mellan å ena sidan Förbundet humanisternas humanism och å andra sidan religiösa livsåskådningar, brukar ofta förbise det faktum att alla som väljer en livsåskådning har någonting gemensamt.

Nämligen tron på att värdegrunden för ens livsåskådning är sann och värd att leva efter, tron på att man tror sig veta att man har kloka och förnuftiga skäl för sin livsåskådning.

När allt kommer omkring kan man fråga sig hur förståndiga människor i vår omgivning kan tro på sådant som vi själva anser vara orimligt. Och är det inte just denna avvikelse som är den gemensamma grund som vi alla människor står på?
När vi försöker argumentera för vår livsåskådning kommer vi förr eller senare att hamna i en situation där vi måste förankra våra argument i något som vi tror oss veta vara betydelsefullt och kanske till och med heligt. Det kan tyckas som ett trivialt påstående att livsåskådningar till syvende och sist vilar på tro, men ofta, avsiktligt eller omedvetet, glöms detta bort.
Denna tro kan sedan vara förankrad i något gudomligt eller mänskligt, eller både och.
Är grunden för Förbundet humanisternas humanism en tro? Möjligen är frågan retorisk, för vad skulle annars utgöra dess grund. Humanismen är tron på att det är människan som står i centrum, men riktigheten av denna tro, liksom alla andra livsåskådningars riktighet, bygger på övertygelsen om att det vi tror på är sant.

Att betrakta humanismen som någonting bortom tro är förmodligen ett första steg bort från en konstruktiv dialog mellan olika livsåskådningar. Sådana dialoger kan endast föras mellan människor som har ett öppet och nyfiket sinne. Inte mellan människor vars tro har övergått till ett vetande bortom tro.

Bent-Inge Garay
Norrköping