Så länge vi hade en statskyrka var det rimligt att vi skulle heta just Svenska kyrkan. Men nu? Vad ställer man för anspråk med ett sådant namn? Och hur uppfattas det i en mångkulturell och globalt rörlig värld?

Institutionellt är Svenska kyrkan bunden till lagstiftningen för sin konfessionella identitet. Den ska vara demokratisk och evangelisk luthersk. Svenska kyrkans församlingar ska täcka varje centimeter inom nationens gränser. Det har kyrkomötet och riksdagen beslutat.  
Men begreppet Svenska kyrkan säger också något om den kulturella identiteten. Finns det en svensk identitet som präglar just vår kyrka? Med sådana argument är vi snart ute på hal is. Men de används ganska flitigt. Senast i samband med prinsess­bröllopet. Några hävdar att det finns en speciell svensk tradition som kyrkan bör värna.

Att Svenska kyrkan uttrycks i bestämd form kan tolkas som att det inte finns andra kyrkor i landet än just den evangelisk lutherska. Alternativt att de som finns inte är riktigt svenska. Men det är fler samfund som gör anspråk på svenskheten, såsom Svenska Missionskyrkan och Svenska Baptistsamfundet. Vad är då alternativet? Evangelisk lutherska kyrkan i Sverige vore mer korrekt, men det klingar inget vidare.
Det som skaver med namnet Svenska kyrkan är att det lätt associeras med nationalistiska strömningar av det unkna slaget. Läs gärna Jan Eckerdals understreckare i Svenska Dagbladet 31 maj. Namnet Svenska kyrkan förutsätter svenskhet för att vara kyrka. Men det blir ju bakvänt. Det borde vi diskutera mer.

Susanne Wigorts Yngvesson