Den debatt om svenskhet som just nu förs i Riksdagen tycks hävda att det finns något som kan avgränsas som svenskt medan något annat är judiskt eller samiskt. Detta resonemang vänder vi oss emot. Vi vill istället påstå att Sverige är något som skapas i en ständig process av möten, och så har det varit i mer än 700 år. Sverige är inte något som är, utan något som ständigt blir till. 

Det var franska munkar som lärde stockholmarna att bygga med tegel så att Storkyrkan kunde uppföras på 1200-talet. Det var tyska hantverkare som tillverkade statygruppen St Göran och draken och Silveraltaret. Vem ropade då att främlingarnas konstnärsskicklighet kunde skada det svenska?

Det var en tysk familj, Tessin, som for ut i Europa för att studera i Rom och Paris. Det var Nicodemus Tessin d y som mötte Bernini i Rom och lärde sig att skapa en flygande barockstil så att han tillbaka i Stockholm kunde skapa Kungsstolarna i Storkyrkan, i en stil som sedan spreds till landsortskyrkor runt om i Sverige. De små eller stora änglar som pryder vårt lands kyrkor, kring altare, över predikstolar eller dopfuntar, stammar alla från de änglar den tyske Tessin tog från Rom. Vem blev då rädd för att dessa katolska influenser skulle hota det lutherska Sverige?

Det var drottning Kristinas nyfikenhet som öppnade dörren för det judiska. Under sent 1600-tal strömmade judiskt tänkande in i Sverige. I Uppsala fick vi en professur i Kabbalah, judisk mystik, och strax därefter tillverkades predikstolen i Storkyrkan. Där finner vi de fyra hebreiska bokstäverna, JHVH, JAG ÄR, Guds eget namn. Även detta stildrag spreds snabbt över Sverige och finns nu runt om på den svenska landsbygden där vita kyrkor sträcker sig mot skyn. Bakom de fyra bokstäverna ligger den judiska tanken att det gudomliga går att återfinna i allt som lever.

Med nyfikenhet, inte misstro, bekantade sig svensken med dessa nya idéer. När Carl von Linné en bit in på 1700-talet lade grunden för det svenskaste som finns, kärleken till naturen, och sa att han såg Gud på ryggen när han betraktade myrorna som bar strån eller bin som skapade honung - ja då var det en judisk tanke han formulerade. När vi svenskar säger att vi känner oss tillfreds och harmoniska när vi får vara ute i naturen, gräva i kolonilotter eller sporta i skogen, ja då är det en judisk tanke vi uttrycker.

Nästa vecka infaller julen. Då läses berättelser om det judiska flyktingbarnet Jesus - och så kombineras detta med vikingarnas grisfest, påvens midnattsmässa från Rom, Walt Disneys Kalle Anka och tyska julgranar. Det är bara vi i Sverige som kombinerat just dessa influenser på detta sätt. Ur denna blandning har vi skapat det vi kallar En Svensk Jul.

Lika lite som våra maträtter består av en produkt, lika lite består Sverige av något ursvenskt. Lika god som en maträtt blir genom att olika råvaror blandas med varandra på ett oväntat sätt, lika unikt är Sverige genom det helt märkvärdiga sätt som tyskt, franskt, italienskt och judiskt blandats med varandra under 700 år. För att Sverige skall växa och blomstra i framtiden behövs därför inte mindre judiskt och samiskt utan mer.

Vi som har förmånen att arbeta i Storkyrkan vill därför varna för alla försök att bygga murar mellan människor. Vi hävdar istället att det är genom att möta varandra, genom att blandas med varandra, som det svenskaste av allt blir till, vår enastående förmåga att våga bejaka det främmande och infoga det i det välbekanta. Detta har vi svenskar varit duktiga på i 700 år. Tror ni oss inte, så kom till Storkyrkan och se med er egna ögon.  

Hans Ulfvebrand 
domprost i Storkyrkan                       

Ulf Lindgren
domkyrkokomminister