Afghanistan är svensk politiks mänskligt svåraste fråga. I skrivande stund har ytterligare två svenska soldater skadats svårt i en eldstrid. I helgen dödades Kenneth Wallin, den femte svenske soldaten som stupat.
Till dags dato har 2 163 soldater ur koalitionen dödats. Antalet dödade varje år ökar kraftigt sedan invasionen 2001. De afghanska dödsoffren är mångdubbelt fler, soldater, beväpnade grupper av olika schatteringar och civila.
Lidandet hur det än mäts är förödande stort.
I Sverige kör frågan om engagemanget fast i dragkampen mellan blocken – infekterad av Sverigedemokraternas nya roll – om ska det finnas en tidsgräns för den militära insatsen eller inte.

Utvecklingen i Afghanistan går i fel riktning. Därom vittnar uppgifter från de länder som är engagerade i Nato och Isaf, därom vittnar de avslöjanden som senast Svenska Dagbladet gjort om hur förutsättningarna för den svenska insatsen skärpts, uppgifter som den svenska försvarsmakten valt att inte förmedla.
Talibanerna har flyttat fram sina positioner. Klanledarna har knappast dragit ner på gynnandet av den egna personen och den egna gruppen för att satsa på en fungerande stats- och regionförvaltning. Korruptionen är förlamande. Opiumhanteringen bokstavligen blommar. Karzai-regimens legitimitet är starkt ifrågasatt. De främmande styrkorna ses av allt fler som just ockupationsstyrkor och en fiende – även om attitydundersökningar visar att flertalet fortfarande stöder truppnärvaron.

Motiven för den internationella insatsen kan skrivas som: Vinna kriget, säkra freden och stanna kvar som polis och säkerhetsgarant medan landet stabiliseras och normaliseras under demokratiskt styre präglad av respekt för de mänskliga rättigheterna.
Men en del av de eskalerande problemen har sin orsak i att Afghanistaninvasionen utlöstes av attentaten mot USA den 11 september 2001.

De månader som gick mellan attentaten och invasionen 2001 var knappast tillräckliga för en genomtänkt konsekvensanalys av hur freden skulle vinnas.
Nu används de internationella truppernas resurser, också de svenskas, i allt högre grad till att klara den egna säkerheten. Därmed närmar man sig en gräns för aktionens syfte och rimlighet: Det är föga meningsfullt att vara i Afghanistan för att försvara sig själv.

Denna omöjliga ekvation leder också till att styrkorna måste se på omgivningen som potentiella hot. Vad det betyder för relationerna är smärtsamt självklart.
Vår insats hotar att implodera. I fjol kostade den militära insatsen i Afghanistan 1,5 miljarder kronor, medan biståndet i olika former och via olika kanaler uppgick till 750 miljoner.
Hur vänder man balansen mellan svärdet och plogbillen? Där är utmaningen.

Kenneth Wallins liv och insats, liksom alla andra tiotusentals som engagerat sig i och verkat i Afghanistan, har inte varit förgäves. Mänskliga rättigheter, trygghet och en väg mot vettiga livsvillkor är värda offer.
Men det är inte att svika dem att klarsynt se att den inslagna vägen inte bär mot målet.

Anders Ahlberg

Rekyl: Undvik förenklingar i Afghanistanfrågan

I den danska dokumentären Armadillo får man följa danska soldater i Afghanistan. Deras förvirring, rädslor och gemenskap. Men också avogen från ortsbefolkningen och den ständiga känslan av att de inte riktigt vet vad de gör där. Dokumentären väckte en stor debatt i Danmark när den kom. Vad var det egentligen man skickade ut de unga männen till?
I Sverige har vi ingen liknande debatt. I stället är Afghanistan-kriget något som blivit en infekterad strid mellan blocken, ett slagträ i valrörelsen och nu en svår fråga att hantera i och med Sverigedemokraternas vågmästarroll. Media uppmärksammar framförallt Sveriges närvaro när nya dödsfall sker.

Sveriges närvaro i Afghanistan är en komplex och mångfacetterad fråga som förtjänar mer än blockstrider och snyftreportage. I Ring P1 pratar en man om att han vill göra utlandstjänst där för att ”det verkar vara ett spännande äventyr”. Liknande tankar hade förmodligen de unga männen i Armadillo. Kanske tänkte även de unga männen som nu dött under sitt uppdrag samma sak.

Vi måste börja tala klarspråk om både akuta och långtgående risker för de människor som vi skickar dit. Vi måste också börja ifrågasätta vår roll i Afghanistan. Vad fyller de svenska styrkorna för funktion? En bättre journalistik och en opinion bortom enkla blockpolitiska grepp är nödvändigt för att på allvar kunna diskutera denna svåra fråga.

Elin Grelsson