Kd har länge varit på kollisionskurs med resten av regeringen när det gällt synen på samkönade äktenskap. Frågan har varit när krocken skulle inträffa. Inte om. Nu är den ett faktum. Regeringen kan inte komma överens om en ny könsneutral äktenskapslag.
Statsminister Fredrik Reinfeldt har förklarat att han tänker söka en bred majoritet i riksdagen. I stället för att kompromissa med kd så väljer han att runda partiet och gå vidare.

Det har utlöst en häftig debatt, inte minst i tidningen Dagen. Där talas om statsministerns hugg i ryggen. ”Svekdebatten gentemot kd lär inte vänta på sig om partiet inte ser till att statsministerns hugg i ryggen får konsekvenser”, skriver ledarskribenten Thomas Österberg och avslutar: ”Det är en sorgens dag. Eller kanske den konstruktiva vredens.”
Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund anser att kd på allvar bör överväga att lämna regeringen.

Tidningen Dagen framstår stundtals som mer stridslysten och upprörd än kd:s egen partiledare, Göran Hägglund.
Att kd inte gillar att bli frånåkta är förståeligt. Särskilt inte när det gäller en principfråga. Det är inte heller konstigt att de som är djupt engagerade tar strid.
Men det höga tonläget förvånar. Något knivhugg i ryggen är det knappast fråga om. Snarare så har Fredrik Reinfeldt och de andra allianspartierna vägrat att duellera inom regeringen. De har lämnat ett kd beväpnat till tänderna och sagt att vi har ingen lust att slåss. Vi gör upp med det andra gänget i stället. Vi tycker ju ändå lika i den här frågan.

Sett till det politiska läget är det svårt att se hur de skulle agera annorlunda. Sex av riksdagens partier är överens i sak. Ett av de minsta är emot. Att det partiet ensamt ska avgöra hur svensk äktenskapslagstiftning ska se ut är inte rimligt.
Sedan är det viktigt att ha i minnet, att opinionen inte är fullt så enig och samstämmig som partierna kan ge sken av. Det finns avvikande röster inom flera partier, precis som kyrkornas folk inte är eniga.
Men till själva sakfrågan. Inget parti ifrågasätter att homosexuella och heterosexuella relationer ska omges av samma regelverk. Utan striden handlar om ordet äktenskap och ifall samfund som Svenska kyrkan ska ha vigselrätt.

Kritikerna hävdar att begreppet äktenskap förlorar sin innebörd om det ska omfatta personer av samma kön. Kopplingen till barn och familjebildning försvinner. En tusenårig tradition avslutas abrupt.
Men det är ingen självklar slutsats.
Den våg av äktenskap vi ser i dag tyder på en motsatt trend. Andelen kyrkliga vigslar är någorlunda konstant, de borgerliga ökar. Uppenbarligen uppfattar allt fler äktenskapet som något eftersträvansvärt.
En utveckling som borde glädja dem som i dag talar om det hotade äktenskapet. Att i det läget slåss för införandet av en civil ordning som mest påminner om att registrera in ett handelsbolag, är knappast ett steg i rätt riktning.

Nära hälften av alla som gifter sig i dag vill uppenbarligen göra det i kyrkan. Det finns ingen anledning för staten eller något politiskt parti att ta ifrån människor den möjligheten. Eller att skilja på ceremoni och juridiskt innehåll. I synnerhet inte med argumentet att vilja slå vakt om och stärka äktenskapet.
Sedan är det upp till varje samfund att själva avgöra om de vill ha vigselrätt på de villkor som erbjuds. Det gäller Svenska kyrkan lika väl som andra.
En sak är säker. Äktenskapets utformning bör inte avgöras av hänsyn till alliansregeringens sammanhållning. Eller vad som gynnar ett enskilt parti inför nästa val.

Dag Tuvelius