Så fick socialdemokraterna sin Juholt till sist. Rosor och kramar till alla. Medierna har bevakat tillsättningen av ny partiordförande lika noggrant som en barnmorska under förlossning mäter barnets rörelser och hjärtslag. Varför detta intresse för ett mellanstort politiskt parti bland andra? Visst, socialdemokraternas inverterade framgångssaga är värd att berätta. Men det enorma medieutrymmet har en annan och djupare förklaring.

En gång var kyrkan den existentiellt betydelsebärande enheten i Sverige. En institution som förvaltade berättelsen om samhällets gemensamma värderingar. Berättelsen om människans plats i universum, om livets mening och relationen till Gud och medmänniska.
När kyrkan förlorade sin ställning fick socialdemokraterna ta över. För människan behöver en livsåskådning, oavsett om den är religiös eller inte. Tron på något större än det individuella livet. En ideologi att samlas kring. Gemensam kamp.

Detta tillhandahöll SAP, det socialdemokratiska arbetarepartiet. Per Albin Hansson blev sekulär ärkebiskop och partiet blev Partiet – en existentiell rikslikare. Talet om rättvisa och alla människors lika värde, solidaritet mellan människor och nationer, uppmaningen att offra av sitt överflöd till den som är svagare och har mindre. Allt detta klingade bekant för en nyligen avkristnad svensson och var lätt att anamma för den som fortfarande trodde på kyrka och Gud.
Psalmsång infördes också och är en del av det politiska arv som förvaltas. Alltså står ombuden på partikongressen upp och håller varandra i händerna när de sjunger Internationalen och Arbetets söner. Ålderdomligt formulerade hymner som manifesterar gruppens gemenskap och viljeinriktning – precis som i kyrkan på söndagarna.

Staten skulle vara den goda makten i samhället. En förälder att känna tillit till, inte frukta. Ett folkhem med trygghet för alla. Det är i ljuset av dessa föreställningar vi ska förstå den kollektiva krisbearbetning som S-tappet gett upphov till. Vem ska nu stå för det goda?
Det är också en delförklaring till varför Mona Sahlin ”mått nästan fysiskt illa” när någon har sagt om en partikamrat att det inte är någon riktig socialdemokrat. Splittring får inte finnas, än mindre visas upp.
Jesus säger i Johannesevangeliet att de kristna ska älska varan­dra och att detta ska övertyga omvärl­den om att det de står för är riktigt. Samma sak gäller i politiken.

En del verkar drömma om en framtid då socialdemokraterna åter leder oss alla i bön. Denna roll har Svenska kyrkan redan gett upp hoppet om. Sanningen är att enhetskulturen aldrig kommer tillbaka. Ingen är allena saliggörande. Både SAP och kyrka måste i all framtid konkurrera med en rad alternativa livsåskådningar.
Utmaningen för både socialdemokrater och kristna handlar om att kämpa för privilegiet att formulera problem och föreslå lösningar. Samt att tillåta ett inre spänningsfält utan att det urartar i interna stridigheter som förgiftar arbetsgemenskapen.

Svenska kyrkan har levt längre som sidsteppad än S och har betydligt längre erfarenhet av den här kampen. Ödmjukhet har man lärt sig. Men inte att hålla frid. Och sökandet pågår hela tiden efter en tydlig identitet som man kan kommunicera utåt. Av detta att döma har socialdemokraterna en lång väg framför sig.

Brita Häll

Rekyl: Kyrkan har mycket att lära av S

Om Svenska kyrkan fick tag på sossarnas sångbok skulle de omedelbart börja göra om den, precis som man ständigt vill förändra kyrkans sånger och texter. Arbetets söner är en katastrof ur könsperspektiv.
Eller? Texten skulle väl kunna börja: ”Datakonsulter bilda små nätverk”. Och glöden skulle vara borta. Starkt av s-rörelsen att inte föröda sin sångskatt!

Svenska kyrkan har mycket att lära av socialdemokraterna. Inte minst medvetandet om vikten att vara en folkrörelse. Sossarna vet att de tappat där. Svenska kyrkan blundar för att den redan sedan länge inte är det.

Men Svenska kyrkan har en enorm fördel på väg mot framtiden jämfört med s-partiet. Medan s-rörelsen formades i ett expanderande industrisamhälle och fick sina grundläggande visioner i en bestämd tid, är kyrkan på ett annat sätt tidlös.
När SAP frågar vad som fortfarande är relevant och vad som hör 1900-talets historia till bör kyrkan tvätta sina ögon och se att allt i kyrkans levande tradition äger aktualitet.
 Kyrkan har livgivande rötter ner i evangeliernas dräktiga mylla. Den har ett ständigt levande ansikte i Jesus Kristus, som just nu år 2011 lyser tröstande hoppingivande och vägledande för stora skaror över hela jorden, inte minst i de nu tekniskt och ekonomiskt expansiva länderna.

Kyrkans budskap är relevant. Utmaningen är att gestalta det så att det också i vårt land väcker resonans i det trevande sökandet, i den vilsna meningslösheten och i de bakom ytan såriga djupen hos alla svenskar.
Sossarna kämpar för en framtid. Kyrkan äger en. Ta vara på den Svenska kyrkan! Börja i rötterna.

Bo Brander