”Alla planer som ska upprättas och som någon ytterst sällan läser, men som det blir ett förfärligt liv om, om de inte finns, är ett allt större arbetsmiljöproblem i kyrkan. Vem har det politiska modet att våga säga nej till plan- och policyhysterin i Svenska kyrkan? Kyrkans chefer ska inte bara huka sig under samhällets alla lagar och regler, utan även under de inomkyrkliga administrationskraven. Kyrkan själv är en mästare att lägga sten på börda och blir förvånad när kyrko­herdar slutar och personal blir sönderstressad med höga sjukskrivningstal som följd.” Så skriver Bror Holm i Kyrkfack nummer 2/15.

Jag har varit kyrkoherde i snart 24 år. Under den tiden har det ena efter det andra kommit till som församlingarna ska ha en policy, en plan eller en instruktion för. Har vi tack vare detta nått ut med kyrkans budskap till fler människor? Mitt svar är: knappast.

Jag förstår att vi behöver ha en församlingsinstruktion. Jag inser också att det finns fördelar med jämställdhetsplan, lönepolicy, beredskapsplan, placerings­policy, måldokument för kyrkliga handlingar, lokalförsörjningsplan och alla de andra cirka 30 dokumenten som jag som hastigast räknade ihop och som är tvingande eller önskvärda. Jag vet också att jag som kyrkoherde har ett ansvar att se till att dessa finns, och att en del ska finnas enligt lag.

Intentionen med dem alla är god, men hur de ska se ut och hur mycket arbete det får ta ifrågasätter jag. Det kommer ofta riktlinjer från stifts- och riksnivå om vad dessa ska innehålla och ibland också hur de ska arbetas fram, förankras och förhandlas.

Det vore verkligen önskvärt om man kunde minska ner detta till ett minimum. Innehållet, det viktiga, kan man få fram i betydligt kortare texter och på enklare sätt. Det ska ju vara dokument som lever och används, inte en massa välformulerade ord.

När jag har kommit till nya församlingar några gånger, finns det ofta fina pärmar med ordrika dokument som personal och förtroendevalda i bästa fall vet att de finns, men få vet vad som står däri. Allt detta arbete har följ­aktligen lagts ner till stor del i onödan.

Inte sällan har personal, och inte minst kyrkoherden, lagt ner så mycket tid på detta att utvecklingen av församlingens grundläggande uppgift blivit mycket lidande. Detta i sin tur gör ju att hela församlingen, alla våra medlemmar, inte får ut så mycket som de borde av det som vi egentligen är satta att utföra.

Detta i sin tur kan påverka medlemstalen. Personal som sitter på ett kontor eller i ett sammanträdesrum i församlingshemmet och diskuterar planer syns inte ute bland människor, där vi borde ha vår huvudsakliga vistelse.
Dessutom verkar det inte få någon positiv effekt på arbetsmiljön, om man ser på Svenska kyrkan i stort. Åtminstone inte om man läser den kyrkliga pressen, och talar med medarbetare runt om i landet. Snarare blir det tvärtom en negativ stress, som Bror Holm just poängterar.

Nu kanske någon menar att detta vill kyrkan komma ifrån genom att göra större enheter, så att färre personer behöver jobba med dessa planer. Jag tror inte det är så enkelt. Snarare tar det ännu mer tid att få ihop dessa sammanläggningar, och få innehållet i dokumenten kända av alla som bör veta om dem. Nej, det ska vara lagom, varken för stort eller för litet. Men i stället för att lägga ner för mycket kraft på organisationsförändringar kan man satsa på samverkan.

Då finns lokalkontakten kvar och tidsvinster kan ändå göras. I vår församling har vi till exempel en samverkansbyrå som till självkostnadspris hjälper andra församlingar med den ekonomiska hanteringen. I kontraktet har vi en fastighetssamordnare som har det övergripande ansvaret för alla kyrkor och fastigheter. Utmärkta lösningar.

Jag var ute i SKUT-tjänst fem år. Där träffade jag andra kyrkors präster i olika konvent. I några sammanhang har jag diskuterat med präster från vårt vänstift i England. I båda dessa sammanhang har man skrattat åt mig när jag berättar om Svenska kyrkans organisations- och policyhysteri. Man har frågat mig: och när hinner ni predika evangelium? Då har jag skämts.

Det får inte bli så att åtgärder för en bättre arbetsmiljö, och åtgärder för ett effektivare församlingsarbete, ska ta så mycket tid och kraft att det får motsatt verkan. Därför önskar jag enklare regler kring dessa planer, mer prioritering på att möta män­niskor, och mer fokus på det som är bra.

Sören Trygg
kyrkoherde Lindesberg