Heter man Carolina Klüft eller Mikael Persbrandt, eller nåt annat känt, välkomnas man i riksmediernas debatt i vad som helst, till exempel religiösa frågor. Man behöver då inte ha någon genomreflekterad åsikt.

Om jag förstår Martin Garlövs replik rätt, menar han att vi kristna i ”kreti & pletiskaran” har minst lika stort ansvar att i vår egen vardag, i själva verkligheten, invända mot de antireligiösa ståndpunkter som angriper angriparens egna fantasier snarare än själva religionen.
”Gå nära Jesus”, skriver Martin. Jesus gav en skarp definition av vem som tillhörde hans egen församling; Vi älskar våra fiender. Oavsett om man kallar sig kristen eller ateist är det definitionen på en kristen människa.
Är det därför kristna drar sig för att angripa human-­ateistiska debattinlägg? Eller är det för att det är svårt att invända mot Sturmark & Co:s rundpallar mot sina egna hjärnspöken? Det blir lätt att man bara skakar medlidsamt på huvudet åt vad som i kristet perspektiv ter sig som patetiska projiceringar av det eget undanträngda på syndabockar man själv definierar.

Men Mikael – och Martin – har en poäng. Bara för att man älskar sin fiende ska man inte ta skit man inte förtjänar. Det räcker gott med den vi förtjänar. Precis som man ställer högre krav på makthavare att följa de lagar de representerar, måste allmänheten få ställa högre krav på människor som kallar sig kristna, beträffande kärleken till sin nästa, vän eller fiende.
Först måste vi motsvara det kravet, sen måste vi hävda vår rätt att vara vad vi är – individuellt och som grupp – på de plattformar vi har tillgängliga att tala från.

Sten Nordlund
förtroendevald kommunikationstörstande kyrkomedlem i Bälinge