Sent i våras blev det uppenbart att en ny katastrof eskalerar på Afrikas horn. Torkan i spåren på klimatförändringarna drabbar och hotar runt tio miljoner. Det ekar förskräckande av obevekligheten och tröstlösheten från 1992.
Men mönstren går inte bara igen. Utvecklingen har inte stått stilla – i Kenya som får ta emot en stor del av flyktingarna fungerar samhället och infrastrukturen nog för att rädda dem som når fram. Så också i Etiopien och delar av Somalia, de norra provinserna.
Därför: Det ger resultat att lägga i bössor och i kollekt, att bidra via sms och andra nätvägar. Hjälpen utifrån fungerar – om än inte alltid som vi tror. De ekonomier inom och runt lägren som uppstår kan vara förvånande, men är i grunden bra,
eftersom de bidrar till att lägren inte bara uppfattas som en belastning av grannarna.

Torkan drabbar hela regionen, men klan-, milis- och gangstervälde är den akuta orsaken till Somalias elände och en belastning för hela regionen. Dock kan vi inte krypa bakom detta faktum. Ty Afrikas horn kan inte röra sig mot ökat välstånd om inte marknadsförutsättningarna radikalt förbättras.
När kamerorna nu har slagits på igen upptäcker vi att de som flydde för 20 år sedan blev fast i flyktinglägren.
De hårdast drabbade på Afrikas horn sitter i vad som ter sig som ett perverterat kniptångsgrepp, med väst som skänklar.

I flyktinglägren, bland de torkdrabbade herdefamiljerna, är drömmen att få komma till Europa, Kanada eller USA. Det är en återvändsgränd. Dörrarna är stängda för den som inte är högutbildad eller har synnerligen starka skäl.
Bonden och hennes familj är ointressant i ett högpresterande samhälle.
Men hennes mark börjar bli eftertraktad. I utvecklingsländerna jagar investerare från världens starka ekonomier efter billig jordbruksmark att exploatera. Med rätt investeringar är den värdefull.
Avgrunden mellan herdesamhälle eller extensivt familjejordbruk och intensivt, högteknologiskt it- och forskningsstött lantbruk vidgas.
På marknaden har herden eller småbonden inte en chans om hon vill ta sig från ur hand i mun-ekonomin. I ett förindustriellt samhälle sysselsätter lant­bruket över halva befolkningen. Skördarna är osäkra, överskottet goda år är mycket begränsat.

I det moderna superjordbruket arbetar kanske en procent av ett lands befolkning, medan avkastningen ger mat och energi per capita som räcker också till export – med goda vinster.
Utvecklingen kan verka obeveklig. Men superjordbruket har vuxit fram skyddat av tullar, subventioner och bidrag. Därför är det skamligt att stillatigande låta västliga investerare köpa upp utvecklingsländernas mark med bland annat miljarderna i EU:s jordbruksstöd i ryggen.
Eller mildare uttryckt och med andra förtecken, den komplicerade sanningen är att det lönar sig för oss i de västliga ekonomierna att se bortanför katastrof-
insatserna och utmana de strukturer i handel och politik byggda av oss som hotar att permanenta eländet.
Vi kan om vi vill få bönderna på Afrikas horn som handelspartner i ett globalt nätverk –
i stället för som svältande
bidragsmottagare.
Det är effektivare – och män­sk­ligare.

Anders Ahlberg

Å andra sidan

Något mer måste göras nu!

Somalier har alltid varit bra på handel. Det är därför inte långsökt att se dem som framtida globala handelspartner i något mera livsfrämjande än den kat-handel som fungerar utmärkt även i dag. Men att som Kyrkans Tidning gör lyfta blicken alltför långt från dagens svältande verklighet kan upplevas som cyniskt. Att ge råd till de hungriga att kläda sig varmt och äta sig mätt har aldrig stått särskilt högt i kurs i den bibliska traditionen. Vad skulle då vara mera i linje med en biblisk profetisk tradition?

Jag tror att det är dags för alla dem som i militär intervention ser en möjlighet till lag och ordning att höja sina röster. Anledningarna att gripa in är långt fler än dem i Afghanistan och i Libyen. En understödjare av militär intervention skulle kunna säga till EU: det fungerade i Darfur till viss del. Nu behövs det i Somalia mer än någonsin. Människors liv står på spel och de är utlämnade åt despotiska herrar som i den radikaliserade militanta islamismens form terroriserar sitt eget folk.

Efter mer än tjugo år utan en egentlig regering har Somalia fallit ner i anarki och kaos och några har utnyttjat denna situation. En jordbrukare behöver fred och ordning för att kunna satsa på sitt jordbruk och för att ta hand om sina djur. Människor behöver sociala institutioner.

Själv vill jag försöka utforska vägar att stödja de somaliska kvinnorna. Ett av hoppets tecken kommer från Lund där den tionde internationella konferensen om Somalia snart ska samlas för att studera de somaliska kvinnornas roll i byggandet av fred. 
Genom sin dubbla tillhörighet till ofta både faderns klan och makens klan har de somaliska kvinnorna en särskild möjlighet att vara brobyggare mellan de enda sociala institutioner som fungerar någorlunda, klanerna.
Att hitta vägar till stöd genom dem kan vara en livsviktig strategi i den nuvarande situationen.


Anna Karin Hammar