Varför försöker kyrkan hela tiden att anpassa sig? Varför är den så feg och inte vågar hålla på sig? Redan när vi fick den nya bibelöversättningen kändes det som om klåfingrigheten regerade. Det vackra, melodiska språket försvann och vardagligheten och tristessen segrade. Sammalunda skedde med ”Fader vår”, som är haft omöjlig att lära sig utantill. En del gamla psalmer omarbetades eller försvann helt. Tack och lov kom det några vackra, nyskrivna psalmer till tröst.

Nu är det en ny handbok på gång. Syndabekännelsen ska eventuellt uteslutas. En sådan hemsk företeelse får inte längre finnas. Allt skall vara mysigt och gulligt och så är ju sannerligen inte livet. Samtidigt skall vigselakten bli en enda för både äkta makar och samkönade – detta hemska ord – personer. I och med det har ju grundbetydelsen för ett äktenskap urholkats. Jag kan inte förstå vitsen med en gemensam vigselakt. det kan inte vara svårt att ha två olika ceremonier.
Kyrkan mister hela tiden medlemmar. Fler och fler lämnar kyrkan, som nu för tiden är mer en byråkratisk och politisk anpassad inrättning än en levande kyrka. Medlemmarna känner sig inte längre hemma i kyrkan.
Kyrkan är kanske en sak, kristendomen något helt annat.