Folket vill inte att Svenska kyrkan ska agera i politiska frågor. Ingen lobbyverksamhet, ingen samverkan med andra organisationer. Inte lägga sig i frågor som socialförsäkringar, vapenexport och miljö.

En stor del av medlemmarna vill att kyrkan ska hålla sig till sjuka, missbrukare, fängelsekunder, hemlösa. Brutalt uttryckt förväntas kyrkan syssla med människor det är synd om, och helst bara stötta dem i det tysta. Social utsatthet tycker folket till exempel att kyrkan får engagera sig i, men inte genom att öppet kritisera regeringens utförsäkringspolitik. Traditionell – ja tack. Kontroversiell – nej tack.

Ett trist resultat men inte förvånande. Som religionssociologen Thorleif Pettersson har konstaterat: Ju mer demokratiserat ett land är, desto mindre positiv är befolkningen till att religiösa talesmän deltar i den politiska opinionsbildningen.

Det finns en rad orsaker till motviljan:
Man är rädd för att kyrkan ska bli en maktfaktor (historiskt sett har ju detta inte varit lyckat).
Man tror inte att kyrkan har något positivt att bidra med som inte redan är tillgodosett av andra aktörer.
Man har inte anammat den demokratiska grundprincipen att alla bidrag i den politiska opinionsbildningen är värdefulla, oavsett om man instämmer i de åsikter och värderingar som förs fram eller inte.
Man är skeptisk till religion, ibland direkt rädd, och vill begränsa dess verkningar så långt det bara är möjligt.
Så ser landskapet ut som Svenska kyrkan har att navigera i. Vilken blir då taktiken? Självklart kommer alla med inflytande i kyrkan att säga att den här sortens opinionsundersökningar inte får fungera hämmande. Det gör de alldeles rätt i. Men därmed är saken inte klar.

Kyrkan löper alltid en risk att omedvetet rätta sig efter folks förväntningar i en iver att bli omtyckt. Dessutom finns det en – befogad – nervositet kopplad till de så kallade tröskelmänniskorna, det vill säga de medlemmar som inte är helt övertygade. Om de förtörnas kan de droppa av i stora skaror och därmed åderlåta kyrkan på intäkter. Dessutom är de ju medlemmar och har som sådana rätt att bli lyssnade på.
Med detta i medvetande så måste Svenska kyrkan ändå ta plats i politiken. Bara kommunicera ännu tydligare varför det är så viktigt. Tro är ingen privatsak utan ger drivkraft och formar människors värderingar. Därför måste den kristna människans engagemang komma till uttryck i samhället. Det är något helt annat än, som PC Jersild uttrycker det i Dagens Nyheter (20/6), att ”religionen får styra lagstiftningen”.

Att teologin har ett viktigt bidrag till den politiska reflektionen framhålls av biskop Antje Jackelén i boken Gud är större. Hon nämner debatten om genmodifierad mat som ett exempel.
Ibland ska kyrkan göra officiella uttalanden, ibland ska grupper och enskilda ta personliga initiativ. Alla kommer inte alltid att vara eniga. Detta är inget problem så länge det framgår vem som för vilkas talan. Detta är en överlevnadsfråga. En kyrka som ingenting vill utanför kyrkans väggar saknar trovärdighet.
Brita Häll