Jag är inte säker på att prästens agerande enbart bottnade i ett bristande personligt omdöme. Det finns en kultur bland åtskilliga präster, i synnerhet bland de strikt bibeltrogna, att sätta förövarens intressen framför offrets i tron att detta är vad Gud vill.
En gång frågade jag en bibeltrogen präst om Gud anser att en misshandlad kvinna får skilja sig från sin man, eller om hon begår äktenskapsbrott då. Prästen svarade spontant att kvinnan borde flytta men utan att skilja sig. Sedan kom prästen på ett bibel­ord om att man och hustru inte ska leva åtskiljda. ”Nej, då kan de väl inte flytta isär”, blev svaret.

Till en annan bibeltrogen präst ställde jag följande hypotetiska fråga: om det enda sättet för ett mobboffer att undslippa trakasserierna är att slå till sin förövare en gång, tillåter Gud det, eller vill han hellre att offret vänder andra kinden till och fortsätter plågas? Prästen svarade att det att Gud vill att offret ska vända andra kinden till, oavsett följderna. Inte ens är det okej att ge igen verbalt i syfte att undkomma terrorn, menade prästen.

Det ligger en fara i att blint följa en lära och sätta det egna personliga omdömet åt sidan. Inte minst präster som har som yrke att förmedla Bibelns ord och kyrkans godhetsideal riskerar att hamna i den fällan och ibland, i praktiken, ta parti för förövaren på offrets bekostnad. Huruvida denna hållning har stöd i Bibeln kan man diskutera. Men vad man än kan stödja sig på blir det stora problemet att förklara att en gud med en sådan inställning står på den utsattes sida. Och om kyrkan inte kan förklara det, hur ska man då kunna förklara att Gud är god och värd att följa över huvud taget? Jag tror i vart fall inte att prästen i Bjästa har lyckats med det.


Hanna Olehäll
Falkenberg
kantor i Svenska kyrkan