För lite Gud i kyrkan ger ohälsa

Det talas mycket i dag om utbrändhet bland präster och diakoner. Några söker orsaken i hög arbetsbelastning, andra i den psykologiska anspänning det innebär att dagligen möta människor i djup sorg eller i sprudlande glädje. Frågan är dock om inte orsaken också bör sökas någon helt annanstans; inte så mycket i något som det är för mycket av utan tvärtom i något som det är för lite av: Gud.

Som diakoner eller präster kan vi lätt tro att vi arbetar åt Gud, att vi är flitiga tjänare i den gudomliga trädgården. Därför är det lätt att bli gränslös, för det finns så många träd att beskära, så många buskar att binda upp, så många bär att plocka och så många blommor att plantera.

Vi vill så väl och tänker att det är på oss det beror. Då glömmer vi att det inte är åt Gud vi arbetar, utan tillsammans med Gud. Det är kraften från Gud som vi ska låta strömma genom våra fingrar, våra öron och munnar. Och för att detta ska fungera behöver vi tala med Gud, regelbundet, dagligen.

Vi människor bor i kroppar som behöver mat, sömn och motion, varje dag. Men vi är också andliga varelser som törstar efter mening och livskraft, varje dag. Våra arbetsgivare betalar våra gymkort och ställer ibland oroliga frågor om vår sömn. Men hur många gånger får vi frågor om hur det är med vårt dagliga böneliv? Hur ofta får präster och diakoner hjälp att finna tid och struktur för det regelbundna samtalet med Gud?

Lyssnar vi till människor som arbetar med retreater, lever i kommuniteter eller i kloster är det en sak de alla återkommer till. Som kristen kan vi inte bara tala om Gud. Vi behöver också tala med Gud. Därför är det så viktigt att skapa former för sådana samtal, former som skapar en tydlig rytm, så att bönelivet inte blir ännu något som ska presteras utan en verklig paus från allt annat.

Be kan man göra under joggingrundan, sittande i kyrkbänken eller liggande på golvet under strömmande musik. Be kan man göra med egna ord, genom Psaltarens urgamla formuleringar eller tyst vilande i sin andning. Men be behöver vi göra varje dag. Och här behöver vi hjälp, hjälp att skapa en rytm.

Vi präster och diakoner behöver hjälpa varandra att be, tillsammans eller enskilt, varje dag. Våra kyrkoherdar behöver föregå med gott exempel och dagligen delta i gudstjänster, andakter eller dra sig undan i stillhet några minuter. Om de vågar, vågar också vi andra. Om våra chefer visar att det är viktigt för dem, inser vi att det bör vara viktigt också för oss.

Vi äter inte när vi känner för det, utan när klockan blir tolv. Vi sover inte om vi hinner, utan när det blir kväll. Därför behöver vi få hjälp att också be lika regelbundet, på arbetstid, varje dag.

Den sekularisering som lyft ut Gud ur samhällskroppen får inte exkludera Gud också ur kyrkans inre liv.

Ska vi få kraft att vara dugliga arbetare i vingården behöver vi arbeta med Guds kraft strömmande genom oss. Det är en kraft som vi behöver fylla på hela tiden. Människan blir utbränd när hon förlorar balansen mellan energin som hon tar emot och energin som hon ger ifrån sig. Därför är det inte nödvändigtvis mer vila vi behöver, utan tillgång till mer energi.

I dag är det glädjande att se många tecken på att kyrkan upptäckt faran med den inre sekulariseringen. Retreater, andliga övningar, pilgrimsvandringar, mässor av de mest skiftande slag sprids i våra församlingar. Risken är dock att vi som organiserar dem glömmer att de också är till för oss, inte bara för andra, utan kanske i synnerhet för oss.

Nästa år firar vi 500-årsminnet av reformationen. Då ska vi med stolthet minnas allt fint den gav, men även med självrannsakan inse att också något gick förlorat. Klostrens långa andliga tradition bröts, munkarnas och nunnornas erfarenhet av daglig bön avvisades föraktfullt. Tänk om reformationsjubileet kan bli inledningen till en tid då vi luther-aner med nyfikenhet lär av den monastiska traditionen.

Luther skalade bort det mesta utom nåden. I dag finns en risk att nåden täcks över av församlingarnas breda utbud av verksamheter. Gör vi så mycket att vi inte hinner ta emot nåden? Inte konstigt då att vi blir uttorkade och utbrända.

Ulf Lindgren

Domkyrkokomminister
Stockholms stift