Lennart Koskinen, tidigare biskop i Visby stift, skriver i Kyrkans tidning (2013-08-29) om det viktiga i att välja bra arbetsledare och med det menar han bl a präster och diakoner. Han kritiserar urvalskriterierna, som tidigare var förtjänst, skicklighet och lämplighet, men som numera oftast ersatts av krav på allmän trevlighet, ja till homosexuella äktenskap och ja till kvinnliga präster.
Man kunde lägga till också det där med att ha "hjärtat till vänster" som KG Hammar, f.d. ärkebiskop en gång bekände sig till. Hur det är beställt med Kristi efterföljelse i kristen tro, hopp och kärlek tycks vara perifert. Frågorna hopar sig:
• Varför har Svenska kyrkan organiserat bort biskoparna som arbetsgivare åt svenska kyrkans präster, som sedan år 2000 i stället lyder under politiskt valda organisationer (kyrkoråd och
fullmäktige)?
• Varför har inte biskoparna utan bara kyrkopolitikerna rösträtt i Kyrkomötet, kyrkans högsta beslutande organ?
• Varför tillsätts präster av politiskt sammansatta organ i stället för av biskoparna?
• Varför tillämpar inte Svenska kyrkan bikten som en helig handling, ett sakrament?
• Varför ligger Svenska kyrkan så lågt om förföljelsen av de kristna i den muslimska världen?
• Varför har Svenska kyrkan tagit ställning för palestiniernas sak men motsatt sig Israels, den enda demokratin i regionen?
Vad är då allt detta om inte ett kvitto på att den genompolitiserade Svenska kyrkan - från kyrkomötet ut till den minsta landsortsförsamling - är ute på farliga villovägar? Det låga valdeltagandet i kyrkovalen och medlemstappet är ytterligare kvitton på det. Inte så konstigt å andra sidan eftersom riksdagspartierna, som är de som styr i Svenska kyrkan, inte står på någon klart kristen grund - nej, inte ens Kristdemokraterna gör det. Och inte blir det bättre av att kyrkopolitikerna i regel inte ens går i kyrkan mer än (i bästa fall) söndagen före valet vart fjärde år.
Proportionell representation i Svenska kyrkans styrelser och beslutande församlingar är inte något man eftersträvar i kristna samfund. Man har inte det synsättet i världens största kyrka (den katolska), inte heller i den näst största (den ortodoxa), inte heller i kyrkor som den anglikanska eller pärlbandet av större frikyrkosamfund. Så varför då plocka in politiker, denna flock av ulvar i fårakläder och får i ulvakläder, i Svenska kyrkans ledande organ?
Det är således hög tid att slopa de allmänna valen och införa en annan form av styrning, helt frikopplad från föreställningar om proportionell representation och från de riksdagspolitiska kedjorna, men med förebilder i ovan nämnda kristna kyrkor. Dags för Svenska kyrkan att söka sig till sina rötter!
Till det har blivit verklighet får vi dessvärre finna oss i att rösta blankt eller välja mellan Ulvar i fårakläder eller Får i ulvakläder.
Carl Anders Breitholtz
Medlem i Svenska kyrkan, ordf i OPERC Organization for the Persecuted Christians
LÄGG TILL NY KOMMENTAR