Naturligtvis var det lätt att falla in i det stämningsläge, som programmet fick fram, men det skulle ha varit välgörande om åtminstone ärkebiskopen hade berört betydelsen av överlåtelsen, tre skovlar mull. Nu blev det bestående intrycket i stället hans beklämmande farhågor om att hans fars kistlock hade spruckit.

Hur skulle det se ut om prästen i sitt griftetal började försäkra de anhöriga om att i denna församling sker förruttnelsen på ett mycket värdigt sätt? Det är väl ändå så att människan och kroppen går skilda vägar efter begravningsceremonin.
Stig Dellströms förslag om att öppna kistan och ösa i jord lär inte få passera utan protester. Jag skulle dock kunna tänka mig att gå ett steg längre. Varför inte göra så att församlingen har ett antal kistor till utlåning och att man flyttar över kroppen från kistan till graven vid jordfästningens slut. Då skulle man komma ifrån allt geschäft med kuddar och täcken och dyra kistor som egentligen inte har med begravning att göra. Det skulle också tydliggöra kyrkans roll i dessa svåra sammanhang, om nu Svenska kyrkan törs stå för sin trosuppfattning.

Jag tror att det finns bättre sätt för Svenska kyrkan att ”återfå sitt förtroende” än att ensidigt hävda att man har en utomordentligt god kroppsvård.

Sixten  Östin
ordförande i
Resele församlings kyrkoråd