Plötsligt är jag omgiven av samiska konfirmander i norska Kautokeino, en nybliven student i Uppsala och en liten japansk flicka som förbereder sig för Shichi-go-san, en slags välsignelse i en shintohelgedom.
Anders Ryman har fascinerats av det som förenar,  det han ser som ett mänskligt behov av riter oavsett var vi bor.  Det är också den känsla som hänger kvar efter att ha vandrat runt bland tonåringar hos Xhosafolket i Sydafrika, följt en soluppgångsdans hos apacherna i Arizona och ett tjurhopp hos hamarfolket i sydvästra Etiopien.

För några ögonblick får jag bevittna en cermoni som jag knappt visste fanns, än mindre skulle ha deltagit i. Det är också styrkan med Anders Rymans upplägg. Han berättar utifrån känslan av ett ”vi”.
När jag senare får tag i hans bok med samma titel på Max Ströms förlag förstärks intrycket. Det finns en poäng i att glänta på dörren för var-andra. Våra riter och ceremonier säger något om vilka vi är. Vad vi värderar högt. Vad vi delar fast det ser så olika ut på ytan. 

Dag Tuvelius