Bättre organisation. Vi måste få enheter med en organisation och kompetens som ger bättre förutsättningar för arbetsmiljö och etik i kyrkogårdarnas, begravningsplatsernas och krematoriernas skötsel.
Foto: Monika Nilsson

Det är nödvändigt att åstadkomma en mer rationell begravningsverksamhet med lägre och över landet jämnare kostnader. Avgiften för en och samma tjänst varierar mellan 198 kronor/år och 2 376 kronor/år, eller under ett livs yrkesarbete med 175 000 kronor. I samma kommun kan en invånare få betala dubbelt så mycket som en annan.
Vi måste också få enheter med en organisation och kompetens som ger bättre förutsättningar för arbetsmiljö och etik i kyrkogårdarnas, begravningsplatsernas och krematoriernas skötsel. Vi vill slippa arbetsplatsolyckor av det slag vi haft under senare år och kritik orsakad av hanteringen av kistor och gravar.
Ett sätt att få större enheter är att åstadkomma enheter som geografiskt motsvarar kommunerna. Antingen kan kommun och församling omfatta samma område eller så kan kommun och kyrklig samfällighet göra det. Redan i dag har 90 av landets kommuner bara en begravningshuvudman, alltså det som Begravningsutredningen begär. Också på andra håll strävar man mot detta mål.

Men alla vill inte ha det så. Kanske passar det inte församlingsarbetet i övrigt. Då ska begravningsverksamhetens behov inte tvinga fram detta. I stället bör man få möjligheten att bilda begravningssamfälligheter. En sådan ansluter, eftersom den är en partiell samfällighet, till den kyrkliga organisationen i övrigt i fråga om demokratisk struktur och prästerlig medverkan.
Vinner förslaget om en begravningshuvudman per kommun gehör får vi följande alternativ:
• Om församlings- och kommungränser överensstämmer behövs ingen samfällighet alls.
• Om den kyrkliga samfälligheten och kommunen har samma gränser behövs ingen begravningssamfällighet.
• I övriga kommuner bildas en begravningssamfällighet.
Något annat behövs inte för att möta det långsiktiga krav som ligger i Begravningsutredningens förslag.

Förändringarna kan genomföras under en lång övergångstid. Om inte stift och församlingar vill ändra den lokala indelningen av andra skäl behöver man inte göra det. Förändringen kan bli ganska odramatisk, i vart fall jämfört med andra tänkbara utvecklingar.  Arbetet i övrigt med sorg och begravning, alltifrån sorgesamtal till begravningsgudstjänst och sorgegrupper, påverkas inte. Begravningssamfälligheterna ska arbeta med det som står i begravningslagen, varken mer eller mindre.
Särskilda skäl gör att vi redan har en partiell samfällighet, Gotlands kyrkor. Särskilda skäl talar också för att den begravningsverksamhet som regleras i begravningslagen ska hanteras på samma sätt. Den förutsätter verksamhetsområden, befolkningsunderlag och skattekraft som gör att man kan hantera markområden, arbetskraft och maskinpark rationellt.
Den är dessutom ett samhällsuppdrag som ställer särskilda krav på jämbördighet beträffande kostnader, avgifter och service. Staten utövar en direkt tillsyn över hur Svenska kyrkan sköter detta uppdrag.
Begravningsutredningen påpekar att staten genom sitt övergripande ansvar är skyldig att se till att begravningsverksamheten bedrivs effektivt och att begravningsavgifterna inte blir
oskäligt höga eller varierar utan att det finns saklig grund för det. Staten kan ställa krav. Det är svårt att säga emot det. Vi menar att Svenska kyrkan utan stora svårigheter kan tillmötesgå Begravningsutredningens krav genom sitt eget strukturarbete om man i detta inkluderar be-gravningssamfälligheter.

Sören Ekström, ordförande, Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund
Jan Olov Andersson, vd,  Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund