Måste vigslar ske på svenska?

Som präst för sverigefinnar i Göteborg blir jag förbluffad och förskräckt och skaffar en kopia av brevet. Det inleds med dessa två meningar: ”Språket i domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra organ som fullgör uppgifter i offentlig verksamhet är svenska. Detta framgår av 10 § språklagen (2009:600).”

Enligt intervjun i KT ska vigslar ske på svenska, i alla fall tillkännagivandet. Kammarkollegiet verkar ha missat nästa mening i språklagen:  ” I annan lag finns särskilda bestämmelser om rätt att använda nationella minoritetsspråk och annat nordiskt språk.”

I lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk fastställs rätten att använda finska, meänkieli respektive samiska vid muntliga och skriftliga kontakter med förvaltningsmyndigheter. Vigslar handlar om myndighetsutövning. Vi vet också att Svenska kyrkan har översatt sin kyrkohandbok i sin helhet till finska samt även till ett antal andra språk, helt eller delvis. Dessa översättningar används flitigt, bland annat av undertecknad.

Jag har skrivit till Kammarkollegiet och ställt frågor om detta, med en kopia till länsstyrelsen i Stockholm, kontrollorganet ang minoritetsspråk.  Men ur både principiellt, praktiskt och pastoralt perspektiv är det väsentligt för oss präster att veta hur Svenska kyrkan ställer sig till Kammarkollegiets krav. Det framgår av intervjun att både vigselförrättaren och dess trossamfund kan få sin vigselrätt indragen om kravet på svenskspråkighet inte följs. Vad ska jag säga nästa gång när ett par önskar sig en vigselakt på finska?

Satu Rekola
Arbetsledande komminister för sverigefinsk verksamhet i Göteborg