Jag har sjungit mycket om lovsång och klingan­de cymbaler i kyrkor runt om i landet, men av orgelspelet att döma har det låtit som sorg och saknad. Som körsångare får man lära sig att den text man sjunger ska återspeglas i framförandets uttryck, men så är det sällan när man lyssnar på orgelspelet till psalmerna.

Varje gudstjänst, utom på långfredagen, bör dessutom inledas med ett kraftfullt och livligt förspel så att gudstjänsten får ett avstamp och inleds på ett glatt och inspirerande sätt. Då förs gudstjänsten framåt med musikalisk energi så att man inte förleds att tro att man befinner sig på en stilla aftongudstjänst eller rent av en begravningsgudstjänst.
Som körsångare får man också lära sig att lyssna hur det låter ute i kyrkorummet eftersom det är där musiken ska höras och inte från dirigentpulpeten eller orgelpallen. Ofta tycks en alltför försiktig registrering användas, som inte uppmuntrar, ger drag­hjälp och stöd åt psalmsången. Kanske använder organisten den registrering som han eller hon av gammal vana brukar använda, men egentligen inte vet så myck­et om hur det låter nere i kyrkorummet?

Om psalmspelet ger stöd och upp­­muntrar till sång kan dessutom fler eller till och med samtliga verser på psalmer sjungas. Ofta har psalmerna en handling och ett budskap som kräver att alla verser sjungs, men en utbredd sjukdom verkar vara att endast några verser sjungs. Att sjunga många verser går lättare att göra om orgelspelet har styrfart och man slipper längta efter vätskekontroll mellan verserna och undra om man överhuvudtaget ska ta sig i mål. Verserna bör dessutom spelas med varierad registrering så att en stegrad effekt skapas. Då vill man sjunga många verser och en upprymdhet uppnås.

Vad beror då dessa missförhållanden på? Kanske har organisten inte bemödat sig om att läsa vad texten handlar om och ackompanjemanget därför saknar koppling till psalmversen? Kan det vara något kvardröjande svenskt, gammalt haeffnerskt ideal att psalmer ska spelas i ett långsamt, värdigt tempo? Kan­ske organisten tittar för mycket på koralbokens taktangivelser utan att tänka på att det måste vara ett tempo som går att sjunga till? Kanske är psalmspel lågt prioriterat och tid och engagemang ägnas inte åt det på grund av ointresse och tanken att ändå ingen sjunger? Som sångare kan jag meddela att det märks om psalmspelet är oengagerat och det märks likaså när det är inspirerat och engagerat.

Anders Edström
 Uppsala