Ebolaviruset är en brutal påminnelse om att skapelsen hänger i hop. Vi människor tillhör samma hushåll trots att vi bor på olika kontinenter.  I rapporteringen från Afrika är urvalet som presenteras ofta baserat på kollektivt lidande av olika slag. Av framställningarna kan man inbilla sig att krig och smittor skulle höra hemma i Afrika. Som en kontrast blir bilden av  oss i Europa många gånger att här råder ordning och renlighet.

Ebolaviruset är en brutal påminnelse om att skapelsen hänger ihop. Vi människor bor i samma hushåll trots att vi lever på olika kontinenter. Ebolan är inte en afrikansk sjukdom. Så har den uppfattats till nu och därför har forskningen kring läkemedel dröjt, trots att sjukdomar aldrig har gjort halt vid hudfärg. Ebolan är ännu inte klassad som pandemi, ett ord som kommer från grekiskans pandemia och som betyder hela folket. Dit räknas alltså inte ebolan, hittills i alla fall. Dock klassar Världshälsoorganisationen (WHO) sedan den 8 augusti 2014 ebolan som ett internationellt nödläge för folkhälsan.

Det kunde ha funnits ebolavaccin sedan länge. Foskningsinstitutioner och läkemedelsbolag har haft tid på sig sedan 1976 då första utbrottet av sjukdomen dokumenterades. Det är först nu som ebolan har hotat västerlänningar och därför börjar det finnas pengar till forskningen.

Vad händer om ebolan kommer till Sverige och får spridning? Rapporter sista tiden antyder att spridningen håller på att plana ut, frågan bör ändå ställas: Vad händer om en sjukdom med ebolans styrka bryter ut i vårt land med smittrisk som en influensa utan vaccin och med dödlig utgång för många som insjuknar? Reaktionerna i Spanien som drabbades av den första ebolasmittan på europeisk mark var närmast vettskrämda: Taxichaufförer vägrade svarta att kliva in i bilar och som en dygnet-runt-thriller sändes rapporteringen om den smittade sjuksköterskan Teresa Romeros hälsotillstånd i spansk TV. Möjligen skulle reaktionerna bli mer privata här, eftersom så mycket hos oss sker i privatzonen.

Samtidigt finns det ingenting som tyder på att svenskar skulle bete sig mer sansat än andra skräckslagna folk. Trots att både EU: s experter och Svenska Folkhälsomyndigheten hävdar att risken för ebolavirusets spridning i Sverige är minimal så kan hjältarna som har återvänt till Sverige från ebolabekämpningen vittna om såväl utfrysning som hot.

I ett framtida nödläge skulle ett viktigt bidrag från kyrkan vara besinning. De dramatiska utspelen hör inte hemma i allvarstider. Lågmälda samtal skulle kunna sansa oss att bottna i tron på Kristus som levt våra liv och delat vår död. I stället för att tala dramatiskt om det som sker, kunde församlingarna skapa mötesplatser på nätet och i sina lokaler. Den levande Guden som bär oss underifrån om än vi lever eller dör, behöver gestaltas i ord och handling.  

I den gängse, svartvita världsbilden framställs Europa som hälsosamt och renligt, helt åtskilt från Afrika där kaos och sjukdomar härjar. Ebolaspridningen visar hur dåligt bilden stämmer: Snarare lever vi i ett gemensamt hushåll som är planeten jorden.