Inför kyrkovalet skrev Expressens ledarskribent Eric Erfors tio budord för kyrkopolitiker. Idén var rolig, men resultatet klent. Travestin på budorden blev inte så skarp som den skulle kunna ha blivit.
Erfors har i princip bara en poäng: de politiska partierna ska slängas ut ur kyrkan. Vi har hört det förut. Det finns dock ett mer balanserat sätt att se på saken. Svenska kyrkan är sedan tretton år en del av samhällets frivilligsektor. Allt fler nomineringsgrupper utan koppling till politiska partier växer fram. Vi ser tydliga olikheter dem emellan, vilket är glädjande, sett ur demokratisk synpunkt.
Samtidigt lever det partipolitiska systemet kvar. På partiernas listor inför kyrkovalet finns människor med mångårig vana att ta ansvar i samhällslivet. I kommun, landsting, riksdag - och i kyrka. Personer som gör ett jättejobb, som trofast går till sammanträden, avsätter tid och stöttar ett demokratiskt arbete som andra kan ha åsikter om, men inte orkar engagera sig i.
Visst är det bra att diskutera partipolitikens plats i Svenska kyrkan. Samtidigt får man aldrig glömma alla som via partiernas listor engagerat och villigt åtar sig förtroendeuppdrag. Systemet kan ifrågasättas, men det är människor det handlar om.
Erfors skriver att flera kyrkovalsprogram innehåller floskler och verbala grodor. Men det gäller inte bara inför ett kyrkoval. Läs riksdagspartiernas program om ett knappt år. Samma slutsats kan dras vid den läsningen. Erfors har dock en viktig poäng. Det räcker inte att säga att kyrkan ska visa omsorg, skriver han, eftersom ingen vill motsatsen. Här är det bara att hålla med. En målformulering måste vara så skarp att den kan sägas emot.
Tänk om alla nomineringsgrupper kunde resonera så inför nästa kyrkoval. Då skulle valet kunna bli en rysare. Och tänk om de nu valda kunde tänka så inför den kommande mandatperioden. Då skulle debattivern öka markant i kyrkan. Lycka till med uppgiften.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR