Men det handlar inte alls om det denna gång. Det vill säga tesen är riktig men exemplet är fel. För finansminister Anders Borg är till exempel öppen med sitt böneliv men får inte sin regeringspost ifrågasatt. Och inför vetskapen om hur många kristna som sitter i riksdagen är det ingen journalist som stressar upp sig.
 
Nej, i fallet Svantesson handlar det om det tidigare engagemanget i Livets ord, som hon synbarligen inte tar avstånd från utan bara konstaterar är avslutat. Livets ord har visserligen en mer städad framtoning nu än i sin barndom. Men vi är många som fortfarande väntar på en offentlig självkritik, ett ansvarstagande för de sekteristiska tendenser som då drabbade enskilda hårt. Dessutom är värderingsfrågorna intressanta: synen på abort, samkönade äktenskap och rätten för homosexuella att adoptera. Att en minister ställer sig bakom rådande lagstiftning är ju självklart. Men vilken människosyn representerar hon, och därmed regeringen?
 
Nog kan man hävda att hon kan sköta arbetsmarknadspolitiken oavsett sina åsikter om abort. Men en regering i sin helhet måste inge förtroende. Hon har en tuff uppgift framför sig i vilket fall som helst, och ifrågasättandet av hennes värderingar skapar ytterligare ett hinder. Man kan undra varför statsminister Reinfeldt ordnade det så. För Elisabeth Svantesson och för regeringen.