Från katolskt och frikyrkligt håll, ja nu också från Svenska kyrkan höjs röster för en obligatorisk civilrättslig vigselakt. Så är det på den europeiska kontinenten. Så kunde det också vara hos oss.
Verkligheten är mer komplicerad. I anglosaxisk tradition har kyrkorna samhällets uppdrag att utföra vigsel-
akten. I USA finns ett stort antal samfund och organisationer med denna rätt. Man kan inte påstå att denna ordning hör till det förgångna.
Men framför allt: för människornas skull bör Svenska kyrkan säga ja till fortsatt vigselrätt. I vårt land finns en tradition sedan flera hundra år att få avge vigsellöftena i kyrkan inom ramen för en vigselgudstjänst. För flertalet svenskar är kyrkbröllop ett begrepp. Möjligheten att välja detta alternativ ses som självklart. Det finns ingen anledning att ändra på det.
Frågan gäller för vems skull kyrkan utför vigselakten. Är det för människors skull, som önskar detta, eller ska kyrkan avstå från vigselrätten för att vissa präster känner tveksamhet? Har inte medlemmarnas önskan företräde om deras önskan så tydligt är förankrad i vår egen tradition?
I grunden rör naturligtvis denna fråga de homosexuella. Nu har Svenska kyrkan i kyrkomötet bejakat välsignelsegudstjänst för registrerat partnerskap. Införs en könsneutral äktenskapslag har denna välsignelsegudstjänst spelat ut sin roll. Svenska kyrkan kan och ska naturligtvis fortsätta att välsigna dem som civilt ingått äktenskap vare sig det handlar om sär- eller samkönade par. En sådan välsignelsegudstjänst över samkönade äktenskap innebär ett bejakande av möjligheten för samkönade par att ingå äktenskap. Att införa obligatorisk civilrättslig vigsel löser alltså inte några problem för dem som är tveksamma till samkönade äktenskap.
Vad hindrar oss då från att ta steget fullt ut? För mig har det sedan länge stått klart att äktenskapet konstitueras av ömsesidig kärlek, vilja till livslång trohet i utgivande liv kontrahenterna emellan. Kärlek är viktigare än kön.
Det naturliga vore att Svenska kyrkan fick en enda ordning för vigselgudstjänst som är användbar både för sär- och samkönade par. En sådan ordning skulle innehålla alternativa bibeltexter. Redan nu är den obligatoriska bibeltexten från Matteus 19 om en man som lämnar sina föräldrar svår att använda vid vigsel till exempel med äldre par. Denna text bör i en framtida kyrkohandbok bli fakultativ.
Självklart ska den enskilde prästen tillerkännas rätten att säga nej till vigsel av samkönade par. Inget samkönat par kan heller tänkas vilja bli sammanvigda av en person som i grunden betvivlar riktigheten i akten.
Att införa obligatorisk civilrättslig vigsel är teologiskt oproblematiskt. Men sker det just nu är det svårt att undvika slutsatsen: det skedde på grund av de homosexuella. Då blir alltså denna grupp syndabockar för en förändring som knappast är folkligt förankrad.
Därför är det oklokt att säga nej till vigselrätten.
Martin Lind
biskop i Linköpings stift
akten. I USA finns ett stort antal samfund och organisationer med denna rätt. Man kan inte påstå att denna ordning hör till det förgångna.
Men framför allt: för människornas skull bör Svenska kyrkan säga ja till fortsatt vigselrätt. I vårt land finns en tradition sedan flera hundra år att få avge vigsellöftena i kyrkan inom ramen för en vigselgudstjänst. För flertalet svenskar är kyrkbröllop ett begrepp. Möjligheten att välja detta alternativ ses som självklart. Det finns ingen anledning att ändra på det.
Frågan gäller för vems skull kyrkan utför vigselakten. Är det för människors skull, som önskar detta, eller ska kyrkan avstå från vigselrätten för att vissa präster känner tveksamhet? Har inte medlemmarnas önskan företräde om deras önskan så tydligt är förankrad i vår egen tradition?
I grunden rör naturligtvis denna fråga de homosexuella. Nu har Svenska kyrkan i kyrkomötet bejakat välsignelsegudstjänst för registrerat partnerskap. Införs en könsneutral äktenskapslag har denna välsignelsegudstjänst spelat ut sin roll. Svenska kyrkan kan och ska naturligtvis fortsätta att välsigna dem som civilt ingått äktenskap vare sig det handlar om sär- eller samkönade par. En sådan välsignelsegudstjänst över samkönade äktenskap innebär ett bejakande av möjligheten för samkönade par att ingå äktenskap. Att införa obligatorisk civilrättslig vigsel löser alltså inte några problem för dem som är tveksamma till samkönade äktenskap.
Vad hindrar oss då från att ta steget fullt ut? För mig har det sedan länge stått klart att äktenskapet konstitueras av ömsesidig kärlek, vilja till livslång trohet i utgivande liv kontrahenterna emellan. Kärlek är viktigare än kön.
Det naturliga vore att Svenska kyrkan fick en enda ordning för vigselgudstjänst som är användbar både för sär- och samkönade par. En sådan ordning skulle innehålla alternativa bibeltexter. Redan nu är den obligatoriska bibeltexten från Matteus 19 om en man som lämnar sina föräldrar svår att använda vid vigsel till exempel med äldre par. Denna text bör i en framtida kyrkohandbok bli fakultativ.
Självklart ska den enskilde prästen tillerkännas rätten att säga nej till vigsel av samkönade par. Inget samkönat par kan heller tänkas vilja bli sammanvigda av en person som i grunden betvivlar riktigheten i akten.
Att införa obligatorisk civilrättslig vigsel är teologiskt oproblematiskt. Men sker det just nu är det svårt att undvika slutsatsen: det skedde på grund av de homosexuella. Då blir alltså denna grupp syndabockar för en förändring som knappast är folkligt förankrad.
Därför är det oklokt att säga nej till vigselrätten.
Martin Lind
biskop i Linköpings stift
Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,
LÄGG TILL NY KOMMENTAR