Vidare sägs mycket lite om hur denna absoluta tystnadsplikt är en förutsättning för att kunna bygga förtroende på institutioner så­som sjukhus och fängelser.

Då jag själv ett antal år av min tjänstgöring som präst i Sven­ska kyrkan arbetat som sjukhuspräst med huvudsaklig inriktning mot rättspsykiatrin, vet jag vilket fantastiskt redskap denna tystnadsplikt är; Hur många tror på fullt allvar att jag, eller någon annan med funktionen av själavårdare för personer med svåra brott i bagaget, skulle få en enda själavårdskontakt om denna tystnadsplikt vore borttagen? Just vetskapen hos konfidenten att den han/hon talar med verkligen håller tyst, ger ett förtroende som öppnar upp för en fortsättning – ibland till ett aktivt liv i kyrkans gemenskap – men först och främst till en bättre hälsa som blir följden av att ha en ventil som bara är min egen.

Detta sistnämnda är givetvis också fallet inom församlings­själavården då vi som bekant aldrig vet vem som söker upp oss för enskilt samtal.
Debattörerna som vill ta bort den absoluta tystnadsplikten talar om vikten av att kunna skydda den ”svagare parten”.  Men vem är egentligen den svagare parten i en miljö där allt konfidenten säger journalförs och ibland används emot densamme?
Som kyrka kommer vi med något unikt, först och främst med evangeliet självt, men med den absoluta tystnadsplikten har vi också ett redskap som ger människor en möjlighet till en öppenhet de inte får någon annanstans.

Hans Johansson
präst i Säterbygden