Att vänta barn är ofta en märklig blandning av glädje, oro och förhoppning. Glädje över det som sker, oro över att något ska gå snett och förhoppningar inför framtiden.
En orsak till oro är risken att barnet föds för tidigt. För bara tio år sedan var det närmast en katastrof om barnet föddes redan i 23:e eller 24:e veckan.

I dag överlever en majoritet av de barnen. Bland barn som föds  i vecka 25 och 26 har chansen att överleva ökat ännu mer. Åtta av tio barn klarar sig.
Den ökade överlevnaden beror på den snabba utvecklingen inom den neonatala vården. Sverige har i dag en vård av extremt tidigt födda barn som är i världsklass. Men den ökade överlevnaden har ett pris. Många av barnen drabbas av livslånga skador. Det visar en nyligen publicerad studie, Extremely Preterm Infants in Sweden Study, som gjorts på initiativ av Socialstyrelsen. Studien har följt 638 barn som föddes före den 27:e veckan och vårdades på intensivvårdsavdelning. Av de 497 barn som överlevde drabbades hälften av skador och sjukdomar. Främst därför att deras lungor inte var tillräckligt utvecklade när de föddes.

”Vi har lyckats få fler barn att överleva men vi har inte lyckats få ner sjukligheten”, konstaterar Karel Marsal, professor i obstetrik och gynekologi vid Lunds universitet, i Svenska Dagbladet.
Han är en av forskarna bakom studien och understryker den svåra balansgången. Var går gränsen för när barn ska räddas?
”Kanske har vi fokuserat för mycket på att rädda liv”, menar Orvar Finnström, professor emeritus vid Linköpings universitet, som ledde en liknande studie på 90-talet.

Att väga människoliv mot statistik är alltid svårt. Att 80 procent av barnen som föds i vecka 26 överlever i dag är otvetydigt ett framsteg. Men att tio procent överlever i vecka 22 jämfört men inga alls för tio år sedan, hur värderar vi det? I förhållande till risken för bestående skador?
Likafullt är det angeläget att vården av extremt tidigt födda förs upp till debatt. Inte minst för att det måste finnas en samsyn inom sjukvården. Tillgången till en så livsavgörande insats ska inte vara beroende av vilket sjukhus barnet råkar föddas på.
Hittills har många av kommentarerna till studien fokuserat på risken för skador. Sjukvården räddar liv men till ett högt mänskligt pris. Några antyder att priset kanske är orimligt högt.

Men det faktum att hälften av barnen klarar sig utan bestående skador är ett oerhört tungt argument för att inte bli mer restriktiv med insatserna till de barn som råkar födas extremt tidigt. Enbart under de fyra år som studien omfattar, 2004–2007, räddades nära 250 barn som i dag är i tre- till sexårsåldern. Med risk att förenkla, det räcker som argument för varför vården av extremt tidigt födda inte ska ta ett steg tillbaka, utan fortsätta att utvecklas.

Lika tungt väcker den andra gruppen överlevare. Trots skador och sjukdomar finns inget som säger att deras livskvalité generellt är sämre. Möjligen är utmaningarna större. Därför måste också samhället ställa upp med stöd om det behövs.
Vi räddar inte liv för att spara. Vi räddar liv trots att det kan kosta på, i alla bemärkelser.
Sedan finns en gräns för det möjliga. Av dem som föds i vecka 22 överlever bara vart tionde barn. Där någonstans går gränsen både för det möjliga och det rimliga. I alla fall med dagens kunskap.

Dag Tuvelius

Rekyl 1: Foster är klokare än protestantiska kristna

Bönsöndag. Massor med kommunikanter som tar emot Kristus i nattvarden. Gravida kvinnor. Jag korstecknar magarna utan att vidröra kropparna. Jag vill välsigna fostren de bär.

Kyrkans Tidnings ledare tror jag inte är aktuell om tio år. Kors­tecknandet består. Medicinsk vetenskap kan inom en kort tid rädda livet på foster långt under 22:a veckan. Vecka 18, vecka 12 och så vidare.
I alla tider har kristendomen, judendom och islam vetat att ett foster är heligt. Äcklas vid orden i svensk abort­lagstiftning 1975 då ett barn i moderlivet kallades livmodersinnehåll. Det var politiskt korrekt.  Nu på grund av genetikens medicinska framskridande allt mer urholkat. Alla goda civilisationer har vårdat människovärdet. Från befruktning till död.

De hotbilder som Kyrkans Tidning öppnar spelutrymme för är just nu: Ska man jaga skadade och multihandikappade foster i moderlivet. Svaret på det är ett kristet Nej.
Det är dags för Kyrkans Tidning och för Svenska kyrkan att inte längre tänka så kortsiktigt som nu. Man kommenterar med en liten religiös fernissa tidens ego-kultur, utan att vända sig till himlarnas Herre.

Han säger i Psaltaren 139 att han såg mig innan jag formades i min moders liv. Det är tryggt att veta, att alla mina dagar var uppskrivna innan någon av den hade kommit. Synnerligen tryggt.
Foster är klokare än protestantiskt kristna! En gammal prästfru blev gravid och hennes foster - sex månader gammalt - sprattlade till av glädje när det hörde Jesu Moder Marias röst.
Jag gör mig nu till talesman för de ofödda. De är heliga och de känner igen Jesu Moders röst.

Bo Brander

Rekyl 2: Kärleken till barnet oberoende av beslutet

Ska vi alltid rädda liv om möjligheten finns? Det intuitiva svaret är ja, men när vi funderar ett par varv så är det inte så självklart. Om tio barn står i en kö framför två dörrar, den ena leder till ett liv i hälsa och välbefinnande. Den andra till livslånga plågor och utsatthet. Är det då värt att offra fem barn därför att vi vet att den andra hälften får det bra? Anta att de för tidigt födda barnen hade varit sju år gamla, hade vi då resonerat på samma sätt som vi gör med de för tidigt födda?

Men vetenskapen går framåt och om några år kanske möjligheten är större för fler barn att klara sig utan tunga handikapp. Just nu har dock mer än vartannat barn som föds före den 27:e veckan skador som riskerar att blir permanenta. Konsekvenserna blir stora för föräldrar som får leva med känslor av skuld och skam. ”Gränsen för när vi ska rädda dessa barn är en svår balansgång där vi ständigt måste försäkra oss om att överlevnaden också är i barnets och familjens intresse”, säger läkaren Karen Marsal i Svenska Dagbladet.

Problemet är att vi i valsituationen sällan vet vilka konsekvenserna blir. Föräldrar kan få rådet att avstå från neonatal vård och det kanske hade kunnat bli ett friskt barn – eller tvärtom. Det kan också vara svårt att förutse hur livet kommer att bli om vi får ett svårt handikappat barn. För att minska skam- och skuldkänslor hos de föräldrar som måste fatta beslut så är det viktigt att tänka att kärleken till barnet inte är beroende på vilket beslut som fattas.

Susanne Wigorts Yngvesson