Likaså finns det berättelser i evangelierna om ganska komprometterande samtal som Jesus hade med olika människor. En del av dessa riskerade till och med sina liv om samtalens innehåll kom ut. Men ändå berättade Jesus uppenbarligen om dem för sina lärjungar. Skulle inte kyrkan följa sin mästares exempel?

Frågan har även en annan aspekt. Den som har begått ett allvarligt brott, eller tänker göra det, är under svår psykisk press. Det finns ett behov av att berätta. Enbart berättandet, utan att det leder till ånger, lättar på det psykiska trycket.
Så om till exempel en person förgripit sig sexuellt på ett barn eller misshandlat sin hustru, försvinner en stor del av trycket om man får tillfälle att berätta utan risk att åka fast. Detta oberoende av om man ångrar sig eller ej. När väl trycket har lättat, så är det tämligen problemfritt att upprepa brottet. Jag tycker att kyrkan ska stå på den svagares sida.

En av de mera kända katastrofala följderna av tystnadsplikten inträffade under 1950-talet, i Helander-skandalen. I både tingsrätt och hovrätt blev biskop Dick Helander dömd mot sitt nekande och han blev även avsatt från sitt ämbete. DNA-test 2002 visade att han var oskyldig. En präst i Uppsala kände till vem som var den verklige gärningsmannen, men kunde inte tala om det i domstolen eftersom han fått veta det då gärningsmannen biktat sig.

Farhågan att själavårdssamtal skulle upphöra om den absoluta tystnadsplikten försvann, har knappast någon verklighetsbakgrund. Folk drar sig inte för att gå till läkare bara för att där finns undantag i tystnadsplikten.
Rent historiskt tillkom tystnadsplikten för att kejsare och andra härskare skulle kunna berätta om sina illdåd utan att riskera sin makt. Den gången vek sig kyrkan. Nu är det dags att rensa ut de liken ur kyrkans garderob.

Allan Emrén
frimodig kyrka, Skara