Men tyvärr ger hennes artikel intryck av – fast det inte utsägs direkt – att det riktiga skulle vara att bortse från medlemskap eller inte utom i de fall då det gäller uttalade ateister.
Det finns ingen anledning att tro att de flesta som av andra skäl står utanför kyrkan skulle göra det på grund av misstag eller olyckliga tillfälligheter. Och det kan knappast vara en bra utgångspunkt för god själavård att inte ta människors klara ställningstagande på allvar. Inte väcker heller en kyrka som inte respekterar sig själv och sina egna medlemmars medlemskap något riktigt förtroende.

Jag önskar inte ett idiotstopp för icke-medlemmars kyrkliga begravning. Visst ska familjemedlemmar som kommer till kyrkan och trots allt önskar kyrkans medverkan bemötas med finkänslighet och aktning. Men utgångspunkten för samtalet måste väl vara att den som utträtt ur kyrkan inte ska bäras in när han eller hon inte längre kan tillfrågas. Om man till sist kommer fram till att en kyrklig begravningsgudstjänst är berättigad, kan det inte vara särskilt svårt att – utan att verka brutal – förklara att man måste medverka med betalning. Allt annat kostar ju.

Problemet har blivit så vanligt åtminstone i tätorterna att man kunde önska att rikskyrkan hjälpte prästerna med en skriftlig handledning till stöd och vägledning. Det är ödesdigert om det är så att den bristande själavårdsinställning som Borg påtalar är vanlig. Men det är också illa om församlingarna betraktar förrättningar som en allmän service att administrera på smidigaste sätt och inte som en sida av församlingens gudstjänstliv.

Carl-Åke Söderberg
Enebyberg