Ska vi ha skolavslutningar i kyrkan?

Innan vi svarar ja eller nej till frågan om att ha skolavslutningar i kyrkan, bör vi förstå hur det postmoderna samhället ser ut och hur kyrkan ska förhålla sig till omvärlden. Men också svara på frågan om skolan ska odla religiös beröringsskräck? Det menar Johan Unger, tidigare domprost i Växjö och numera kyrkvärd i Örebro St Nicolai.

 

Kyrkan har gått igenom det moderna samhället och lever nu i det postmoderna.  Sekulariseringen har skiljt kyrka och stat/skola. Religion och kyrka tillhör den privata sfären och ska inte vara i den offentliga, det var modernismens idé. De offentliga ska vara religiöst neutral.                                                                                                              

Men hur är det i det postmoderna samhället?  Med globaliseringen har det uppstått en ännu större mångfaldskultur. Den skakar om nationerna och deras identitet. Hur ska man leva med dessa olikheter och konflikter, när de kulturella traditionerna och identiteterna är så skilda?  Vad förenar en turk och en svensk, en somalier och en argentinare i Sverige? Vad ska vara samhällets grund, när tron som sammanhållande band är borta. Ska samhället kräva anpassning till det etablerade eller ska man ställa upp på allt nytt och främmande?                                                                                                         Hur ska kyrkan förhålla sig i denna nya omvärld?                                             

Behöver inte kyrkan utarbeta en samhälls- och medborgarteologi för vår postmoderna tid?  Bör man inte möta mångkulturen med en modell av typ bas-tillägg, gemensamt och särartat?  Det gemensamma ligger på skapelsens plan, det berör alla som skapade. Basen är människovärdet med de mänskliga rättigheterna och skyldigheterna, rättstaten, demokratin med välfärdsamhället och en fri men rättsbunden marknad. Denna värdegrund är vårt humana fundament, som alla bör dela. Den är nu det sammanhållande bandet. De är vår gemensamma arena. Dessa värden ska stat, skola, kyrka och vi som medborgare hävda. De ingår i det postmoderna samhälls- och medborgarfördraget. De kan vi driva teologiskt med idén om människan som Guds avbild ,tolkad bl a som allas lika människovärde och rätt.                                                                                    

Berikande särkulturella tillägg finns i olika seder i släkt, vänner, intressen, natur, kultur, religion, etc. Dessa olika värden bör tolereras, så länge de inte strider mot den humana värdegrunden.  Religiösa seder som turbaner och slöjor som chador och hijab, de skadar ingen. Kvinnlig omskärelse skadar kvinnor; men manlig omskärelse har inga dokumenterade skador. Att behandla kvinnor och män olika i den offentliga miljön –som  i skolan- i civilsamhället eller i näringslivet, det är inte acceptabelt enligt värdegrunden. Våld och tvång ska vi inte tala om.  Vi bör alltså som samhälle och medborgare både kräva anpassning och ställa upp på det främmande. Vissa tycker illa om somliga särkulturella drag, andra anser att de berikar hela samhället.  Vi får tycka vad vi vill, men att visa tolerans ingår i medborgarskapet.   Det kristna tillägget kommer från andra och tredje trosartikeln.  Jesus inspirerar kyrkan att tolka vad som är mänskligt i nya situationer. Kyrkan ska både stödja och kritisera.                                                                                                                                       

Men det offentliga –som skolan- ska inte bara tolerera, där ska den gemensamma värdegrunden  drivas, men där ska också odlas respekt för det annorlunda.  Elever bör besöka tempel, synagoger, moskéer -och kyrkor. I ett multireligiöst samhälle får inte det uppväxande släktet sakna kunskaper och erfarenhetet av andra religioners föreställningar, värdering, företrädare och rum. Man behöver inte gilla dem, men man ska känna till dem och tolerera dem, så länge de inte avviker från den humana värdegrunden.  Då ska de kritiseras. Annars har skolan misslyckats att fostra eleverna till humana och kritiska medborgare. Skolan ska vara neutral i betydelsen allsidig, men inte i betydelsen  undvikande.                                                                                                                    

I detta perspektiv bör man bejaka skolavslutningar i kyrkan. De är en självklar tradition sen skolorna grundades. De bör inte förbjudas av några falska neutralitetsskäl. De bör dock förnyas av globaliseringen. Avslutningar bör kunna hållas i alla olika religiösa rum och med olika religiösa representanter. Varför ska det uppväxande släktet inte kunna ta emot en välsignelse –av präst, imam eller rabbin? Ska skolan odla religiös beröringsskräck?  

Johan Unger

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
Ulrika Ygemar
Minns min barndom med skolavslutningarna i kyrkan. Troligen den bästa dagen av alla, sommarlovet skulle firas in, Idas sommarvisa och den blomstertid nu kommer var höjdpunkten. Prästen önskade oss ett härligt sommarlov. Jordgubbstårta hemma och en lång härlig semester väntade. Varför ska detta tas bort från våra fina traditioner? Dessa skolavslutningar har varken gjort mig mer eller mindre intresserad av vad kyrkan står för. Snarare en högtidlig skolavslutning