På så sätt står nyktra överväganden beträffande Guds existens starkare än den rena ateismens hänvisning till slumpen, menar Emrén.
Men slumpen är, efter vad jag tror mig förstå, ett missförstått eller oförstått begrepp. Slump är en slags kraft som aldrig vilar. Den uppehåller inte kaos utan skapar mönster och pekar mot kosmos. Den prövar och förskjuter varje sekund under årmiljonernas gång.  Nya helheter med andra egenskaper än de som finns i delarna uppstår. Inte att undra på att vidunderliga resultat blir följden.

För egen del har jag lättare att acceptera, att det i naturen är slumpen, eller som KG Hammar uttryckte det, ”blinda krafter”,  som bedriver sitt spel, än att ett ”väsen” i förväg givit naturkonstanterna sina talvärden. En såd­an gud blir ju då också ansvarig för allt som sker i världen i form av sjukdomar, jordbävningar och annat ”naturligt ont”. Dessutom kan man fråga sig varför den allsmäktige och kärleksfulle guden dröjde så länge med att förverkliga sitt syfte att skapa en värld för oss människor. Och varför gjorde han den så instabil att livet balanserar på en knivsegg?

Naturligtvis (sic!) har universum tillkommit och utvecklats på det ena eller andra sättet. Men någon säker kunskap om detta är det nog inte människan förunnat att någonsin uppnå. Låt oss därför omvandla frågan om Guds eventuella reella existens utanför universum till en filosofisk tankeövning och i stället sätta fokus på religionens praktiska värde för dagens samhällsutveckling.

Bengt Holmberg
Uppsala