Som tidigare församlingsmedlem i en utlandskyrka undrar jag över vad som ligger till grund för denna utredning och beslut.  Man får en känsla av att det byggerpå statistik mer än verklig kännedom. Hur många tjänstemän och nämndledamöter har deltagit i någon av utlands­kyrkornas församlingsarbete?
 Det sägs att församlingarna måste ta ett större ekonomiskt ansvar. Hur ska man kunna det? De pengar som äskas från församlingen för verksamheten fördelas av kansliet i Uppsala, som i sin tur får sin rambudget från Kyrkomötet, med andra ord omöjligt för utlandsförsamligen att påverka.
Vad kan jag som församlingsmedlem göra mer än det som görs?
• Betalar kyrkoavgift i Sverige.
• Betalar medlemsavgift till min utlandskyrka varje säsong.
• Bakar kakor och bullar hem­ma med egna ingredienser.
• Skänker kaffebrödet till kyrkans kafé.
• Fikar i kaféet.
• Lägger kollekt.
• Tigger lotterivinster av företag och restauratörer.
• Köper lotter (mest nitar).
• Lagar mat.
• Ordnar med utflykter.
• Är kyrkvärd på söndagarna.

Detta gör jag och många andra ute i värden för vår världsvida kyrka, helt ideellt.
 Man ska utreda om det finns behov av kyrklig närvaro i Barcelona med inriktning på ungdomar, men är vi 65+ helt fel målgrupp för utlandskyrkan?
 Till er utlandsförsamlingar som hittills klarat er från nedskärningar vill jag säga: Håll i hatten, det kan ändra sig fort.  Hur kan vi påverka? Vi kanske ska starta en stödförening för Svenska kyrkan i utlandet?
 
Styrbjörn Granquist
 tidigare kyrkvärd och kyrkorådsordförande i Las Palmas de Gran Canaria