Stöd församlingarna också kring trons innehåll

Mitt bidrag om tystnaden i kyrkan i Kyrkans Tidning nummer 23/2018 har fått Karl-Eric Hansson att fråga varför kyrkan inte följer dopbefallningen. Vi tycker båda att församlingarna är särskilt viktiga i uppgiften att missionera. Och vi i det allmänna prästadömet – förtroendevalda, kyrkvärdar och volontärer – får ett allt större ansvar i takt med att de ekonomiska ramarna krymper.

Det ansvaret kräver mer av gemenskaper i våra församlingar, genom och utanför gudstjänsterna. Men här ställs vi inför arvet från den Luther som lyfte fram förhållandet mellan den enskilda människan och Gud. Människan gjordes myndig men också ensam. Folkkyrkotraditionen betonar inte heller gemenskaper.

Vi har nu att hantera ett, delvis teologiskt betingat, gemenskapsunderskott i kyrkan. Och det i ett Sverige med dess särskilda individualism.

Det är denna utmaning som ligger bakom mina tidigare frågor om prästutbildning och lärande till de Karl-Eric Hansson kallar ”de högsta cheferna”, kyrkostyrelse, biskopar och kyrkokansli. Och att ställa frågor till dessa är inte att fly det egna ansvaret.

För det är inte församlingar som utbildar våra präster utan kyrkan nationellt. Och utan stöd från central nivå har församlingarna svårt att leva lärande och motverka den religiösa analfabetism som ärkebiskop Antje varnat för.

Lärandet handlar inte i första hand om pedagogisk teknik, som i det program som kyrkostyrelsen nyligen ställde sig bakom (refererat i Kyrkans Tidning nummer 24/2018), utan om hur innehållet i kristen tro ska traderas och formuleras. Svårt men nödvändigt i vår mångkulturella tid.

Detta gäller våra bilder av Gud i hens treenighet, suverän och lidande, förhållandet mellan den historiske Jesus och trons Kristus, relationen mellan lagen i de gammaltestamentliga buden och etiken i Bergspredikan, kyrkan som gemenskap, och så vidare. Jag har på egen hand skrivit om möjliga teman för en katekes (Kyrkans Tidning nummer 1/2018) och om olika hinder för Gudstro (Kyrkans Tidning nummer 15/2018).

Och det är här vi väntar på fler nödvändiga bidrag från våra fjorton biskopar och från mångfalden av teologer på kyrkokansli och utbildningsinstitut. Jag hoppas på mindre ödmjukhet och på större frimodighet hos dem som kan mer. Och på levande samtal. Om innehållet i tro och liv.

Anders Kristoffersson