Det är bara att konstatera att politikerveckan i Almedalen på Gotland är ett eldorado för den organisation eller person som på allvar vill påverka vilka frågor som hamnar överst på den samhällspolitiska agendan.

”Alla” är ju faktiskt på plats och lika prestigelöst öppna för samtal och nya kontakter som barnen på lekplatsen strax intill den talarstol som numera är svenska toppolitikers speakers corner nummer ett.
Att inte uppskatta Almedalsveckan som fenomen är i dag inte ett tillräckligt skäl för att inte delta. Här gäller pr-människornas mantra om att ”man får det utrymme man tar sig”. Trots utbudet är det absolut möjligt att göra sin stämma hörd. Den som väljer att inte finnas med i det nätverksskapande arbetet och i diskussionerna i Visby gör ett aktivt val att ställa sin organisation utanför debatten som helhet. Like it or not – på Gotland i juli knyts de kontakter som gör det möjligt att under resten av året bedriva ett opinionsbildande arbete värt namnet.

Svenska kyrkan medverkade under Almedalsveckan genom att arrangera en handfull seminarieprogram om allt från hållbar utveckling till konflikten i Mellanöstern. Vi fanns också med på ett hörn av det så kallade Östersjötorget bland andra organisationer och nätverk med globala rättvisefrågor på agendan. Dessutom öppnade biskop Lennart Koskinen en av kvällarna sin trädgård för yngre politiker, journalister och representanter för tongivande tankesmedjor och organisationer. Förutom mat, dryck och allsång bjöds här under lättsamma former på insikter om hur Svenska kyrkan är en betydelsefull aktör bland de organisationer som både värnar miljö och människor på så skilda platser som Malmö, Maputo och Melbourne. Ur påverkanssynpunkt var kvällen i biskopsgårdens trädgård oslagbar, något som också understrukits av flera deltagare på bloggar och i tidningar och tidskrifter. Se exempelvis Timbros almedalsblogg.

Inte desto mindre är utvecklingspotentialen för Svenska kyrkans medverkan under politikerveckan massiv. För med tanke på att vi är landets största ideella organisation med nära sju miljoner medlemmar är vårt engagemang i Almedalen i dag starkt begränsat. Det vittnar om att vi både missbedömer den centrala roll som vi skulle kunna ha i samhällsdebatten i en rad viktiga frågor samtidigt som vi blundar för att en av det opinionsbildande arbetets grundläggande spelregler stavas personliga kontakter. I förlängningen ger det ett reaktivt förhållningssätt i samarbetet med mediala aktörer – vi hamnar i försvarsställning i stället för att själva sätta agendan kring de frågor som vi vill lyfta fram i det mediala ljuset. Svenska kyrkan är ingen marginell företeelse i Sverige och ska därför inte vara det i Almedalen heller. Nästa år är det givetvis dags att placera kyrkan mitt i byn – alltså Visbyn.

Ewa Lindqvist Hotz, komminister
Gustav Vasa församling, Stockholm