1973 började jag arbeta som församlingspräst i Oxelösund. Där fanns, och finns också nu, en stor sverigefinsk population.
Därigenom fick jag anledning att fundera över kyrkans namn­fråga. Sedan dess har jag på olika sätt försökt argumentera för att vi borde reflektera djupare kring vårt namn. Under många år medverkade jag i vår kyrkas nationella ansvar i kyrkans sverigefinska liv och arbete. Därmed har frågan blivit allt mera aktuell för mig.

I dag lever Svenska kyrkan (med stor begynnelsebokstav!) på allt flera språk och i ökande antal kulturer. Kyrkostyrelsen har nu att ta ställning till en gedigen utredning kring ett program för Svenska kyrkan som flerspråkig. Därmed blir frågan om denna kyrkas självbild aktuell. Den är inte bara en språkfråga. Den berör kyrkans teologiska perspektiv. Den handlar om dess självbild.
För den som sedan 70-talet inbjudit till att få upp vår namnfråga till bredare reflektion är Susanne Wigorts Yngvessons artikel välkommen. Vi är egentligen en evangelisk-luthersk kyrka i Sverige. Även om vi sannolikt inte kommer att nyttja denna beteckning, vore det bra om vi blir medvetna om att vårt namn stundom vållar bekymmer, både i förhållande till de andra samfunden i vårt land och gentemot nysvenskar och i internationella sammanhang.

Kjell Wiklund
Fd stiftsprost, tidigare ordf
i Svenska kyrkans delegation
 för sverigefinskt arbete