Det biskopsbrev om kyrkliga handlingar i mångreligiös kontext som nu är publicerat, lyfter frågor kring bland annat dopet, konvertiter och relationer till andra kyrkor och samfund. I stora stycken är det en text som vi uppskattar. Jämfört med tidigare biskopsbrev om dop, det senaste kom i höstas (2011), har detta brev ett mer själavårdande anslag. Det tycker vi om.

I brevet lyfts också vistelsebegreppet fram. På till exempel sidan 18 står; ”Att vara folkkyrka innebär att leva i dialog med människor, vare sig de är medlemmar eller inte. Uppdraget är att finnas till för dem som bor eller vistas inom församlingens område.” Vi ska alltså finnas till för ”de andra”, oavsett deras tillhörighet. Det är fint att det perspektivet är med i den övergripande texten.

Det bekräftas också i brevet att andra vägar kan leda till Gud, samtidigt som vi i Svenska kyrkan givetvis slår vakt om den kristna särställningen. Det är en viktig teologisk hållning. (s. 22 angående religionsteologisk hållning.)

Nätverket FBHO: ”Framtiden bor hos oss" samlar 20 församlingar i Svenska kyrkan i Malmö, Stockholm, Göteborg, Linköping och Södertälje som verkar i interkulturell och -religiös kontext. Hos oss tar det nya samhället och med det, den nya kyrkan, form. Mycket av de aspekter och de exempel brevet behandlar, är vardag hos oss. Frågeställningar i brevet som ”Är dopet det enda sätt att upprätta relationer med Gud? ”Kan nattvarden också vara en väg in till dopet?”, ”Dop av konvertiter”, är ständigt aktuella i våra församlingar.

Vi kyrkoherdar i nätverket känner som sagt igen mycket av det som beskrivs i brevet. Mycket är också bra och klokt formulerat, dock vill vi kommentera en del av resonemangen och avsnitten. 

 På sina ställen andas brevet konsensuskultur. I de fall där det är möjligt, är det naturligtvis bra med konsensus-ambitionen. Problemen uppstår alla de gånger då människors vardagliga livssituationer inte faller inom ramen för de överenskommelser som görs på mer övergripande nivå. I viljan att ha de goda relationerna riskerar vi att bli undergivna och konflikträdda i den grad att vi inte vågar lyfta de frågor som är svåra eller kontroversiella. Undviker vi konfliktfrågorna, blir det en ganska grund gemenskap.

Ett konkret exempel på ett patriarkalt synsätt kan vara konfirmandarbete med ungdomar från olika kyrkotraditioner. Biskopsbrevet förordar att respektive kyrkors präster för en dialog med varandra och därefter med ungdomarnas föräldrar. Är det verkligen modernt och samtida att de religiösa ledarna ”gör upp” om sina medlemmar?

Det är skillnad på individuell och kollektiv identitet i Sverige och i till exempel i Mellanöstern. I flera av dessa länder vilar ibland en ekumenisk stabilitet på en patriarkal struktur. Hur hårt ska vi trycka på den stabiliteten, om den har sådana förtecken? Vilket är i så fall människosyns-perspektivet? Sviker vi dem vi är till för?

Det finns en tendens i brevet att kyrkorna ser det som om att de äger sina medlemmar. Även vår kyrka markerar ett kollektiv, men det handlar också om att ha rätt att välja själv, rätt att välja att byta samfund eller till och med tro.

I biskopsbrevet sägs det att barnvälsignelse inte är förenligt med Svenska kyrkans pastorala praxis eftersom den kan motsäga vår dopsyn eller åtminstone göra vår dopsyn otydlig. Vi ifrågasätter det resonemanget.

I våra sammanhang ser vi inte barnvälsignelse som en akt som skulle kunna ersätta dopet. Vi ser inte heller att det är en ny tradition som håller på att växa fram. I våra församlingar handlar det snarare om att kunna möta familjer och föräldrar där traditioner och religiösa övertygelser står i konflikt med varandra. 

I de fall då det inte är möjligt att döpa barnet, kan barnvälsignelse vara ett bra sätt att ändå välkomna barnet och familjen i kyrkans gemenskap. Detta äventyrar på inget sätt dopets ställning.

Vi uppskattar den teologiska spännvidd som vi tycker finns i brevet. Vår förhoppning är att våra kommentarer bidrar till det fortsatta samtalet om framtidens kyrka i det nya Sverige.

Kyrkoherdar och församlingsherdar i nätverket Framtiden bor hos oss

Fotnot/Kyrkans Tidning skrev om biskopsbrevet i nummer 18/12