Tydligast framgick det av rapporterna från staden Mitrovica i norra Kosovo där det rådde ett spänt lugn.  
Hållningen hos stadens serbiska befolkning blir en av de avgörande faktorerna för vad som händer nu. Går det snett i Mitrovica är det omöjligt att förutse vad som kan hända.
Men relationen till den serbiska befolkningen är bara en av de utmaningar som väntar Kosovo. Med Europas högsta arbetslöshet och en befolkning där nästan hälften lever på mindre än 15 kronor om dagen handlar det om att bygga ett helt samhälle från grunden. Varken mer eller mindre.

De mest akuta frågorna handlar om att få de elementära delarna av en stat att fungera. Formellt är Kosovo fortfarande ett internationellt protektorat. Inom fyra månader förväntas FN, som i dag styr Kosovo, att dra sig tillbaka. Då blir det i stället EU som tar över. En insats som förväntas bli den mest omfattande utanför unionens gränser.
 Utvecklingen i Kosovo är komplicerad, inte minst för att så många aktörer har ett finger med i spelet. Där finns alla enskilda länder som väljer om de ska erkänna den nya staten eller inte, EU med sin omfattande insats, protesterna från Serbien och Ryssland och sist men inte minst befolkningen i Kosovo.
Men kanske just detta kan vändas till Kosovos fördel.
Den balansakt som krävs av alla inblandade innebär att ingen seriös part frestas att försöka ta hem spelet genom något hastigt motdrag. Kosovo är som ett klassiskt labyrintspel. Enda chansen att nå målet är genom skicklighet och tålamod. Det finns inga genvägar, däremot otaliga fallgropar. Och i det här fallet många viljor som ska få kulan att rulla åt rätt håll.
Enstaka extremister kan försöka rycka åt sig initiativet. De kan orsaka både skada och förödelse. Men de kan aldrig ta hem spelet.    

Ove Bring, professor i folkrätt, poängterade i söndagens Agen­da, att det är viktigt att så många stater som möjligt erkänner Kosovo så snart som möjligt. Det undanröjer osäkerhet om landets status. I den meningen kan de närmaste veckorna bli avgörande.
En paradox är att för att tillfredsställa den kosovoalbanska nationalismen så måste serbernas nationalism stå tillbaka. En förutsättning är att religiösa företrädare tar sitt ansvar.
Serberna är ortodoxa kristna, de flesta kosovoalbanerna muslimer. Det är i sig ingen anledning till konflikt. Men historien visar att det finns en risk att religionen slår följe med nationalismen. I söndags fanns uppgifter om att den ortodoxa kyrkan uppmanat Ryssland att ingripa.
En av orsakerna till att frågan om Kosovo är så laddad är att här finns flera gamla kyrkor och kloster som är starkt kopplade till den serbiska identiteten. Just därför är det avgörande att religiösa ledare tonar ner konflikten i stället för att elda på.

När Kosovo så småningom står på egna ben, måste landet å sin sida värna om de serbiska minnesmärkena. Inga heliga platser är värda att gå i krig för. Men det förutsätter en ömsesidig respekt.
På sikt ligger hoppet för stater som Serbien och Kosovo i öppna gränser och en avdramatiserad samexistens. Det gynnar den ekonomiska utveckling som båda länderna är i så desperat behov av. Förhoppningsvis leder det också till att nationalismen tonas ned på bägge sidor. För mycket av den varan leder nästan alltid till katastrofala felbedömningar.
Det har länderna på Balkan haft tillräckligt av.

Dag Tuvelius