Tid att göra upp med statskyrkoarvet

Sören Dalevi fångar i Kyrkans Tidning nummer 18/17 upp tråden om kristen undervisning. Vi får en lärd utläggning med rikliga fakta som ytterst upprepar mantrat att det var bättre förr, folk visste mer. Kunskapstapp.

Jag vill gärna upprepa ett annat mantra, nämligen att det var värre förr. Vi har inte på långa vägar gjort upp med statskyrkoarvet och den oheliga alliansen mellan kors och krona, bevarad i vissa lagfragment intill denna dag. Korsordslösare möter ofta en sida av detta, där ”lärd” stavas TD eller omvänt, en nästan antik föreställning att teologie doktor är det lärdaste en människa kan bli. I en sådan kultur fanns det starka incentiv för samhällets intelligentsia att förkovra sig i allt vad kristendom och kyrkohistoria hette.

Jag tvivlar på att det är en kultur man nostalgiskt borde sakna, snarare problematisera. Patrik Hagman, Åbo-teologen, går så långt som att likna statskyrkan vid en stor spritfest, dagens situation vid en lika stor baksmälla. Annorlunda uttryckt, långt mer självkritiskt granskande torde krävas av hela konstantinismen, uppifrån och ner-metoden för Europas kristnande, härskarens rätt att besluta vad folk ska tro (cuius regio eius religio). Att ropa på en sorts restauration av ett och annat drar då åt fel håll.

Många vill idag betrakta Sverige som ett missionsfält. Det är en fräsch ingång kan jag tycka. Oskrivna blad, kalla det kanske okunnighet, blir då en möjlighet. Då slår det mig att jag själv som lektor i teologi på missionsfält som Kina och Malaysia hade självklar del i det som på engelska kallas TEE, Theological Education by Extension. Akademin sänder ut sina lärare till landets provinser. Någon riktig motsvarighet hittar jag inte i Sverige även om det finns det som påminner lite. Vår grundkurs – som jag i Oskarshamn under något år ansvarade för – träffar inte rätt, här är inte plats att diskutera den.

Två saker kan dock noteras, TEE betonar teologi som akademiskt ämne liksom lärarens behörighet och meritering. Det ska handla om riktiga poäng som med livlig uppmuntran ska peka hän mot en möjlig kyrklig karriär som oavlönad, deltids- eller heltidsarbetare (präst). TEE hör ihop med venian, license to preach. I kyrkan ska förkovran inte främst ha målet att släcka den privata kunskapstörsten eller återställa kunskapsnivån i samhället i stort, utan hela tiden syfta till tjänst i någon form med tillhörande behörighet och merit. Mer ”Vad kan du göra för kyrkan?” än det omvända – en känd reflektion med bevingade formuleringar.

I sammanhanget tycks det mig att det envisa försvaret av teologin som sekulär disciplin vid de statliga universiteten, och dess lärares förväntat neutrala hållning, är ett av statskyrkosystemets arv som bör brytas upp. Det normala i den stora världen torde vara såväl en proaktiv rekrytering liksom egen, gärna ekumenisk, organisering av kyrkans utbildningsbehov. Att prästkandidaters studier finansieras av kyrkan är en normal ordning som förr eller senare måste övervägas också i Sverige, givet att utbildningen allt tydligare syftar till tjänst enbart i kyrkan, inte en väg till den öppna arbetsmarknaden.

Göran Wiking

teologie doktor, tidigare SKM-missionär, lärare i missionsvetenskap