Att vara en av dem innebär skydd och trygghet. De hjälper varandra, förklarar han med eftertryck. Andra ungdomar talar entusiastiskt om Original Gangsters ledare, Dehno Acar. Han har respekt. Han är cool.

Scenen är hämtad från säsongsstarten av Uppdrag granskning, som  sändes i SVT förra tisdagen. Där får tittaren möta både Denho Acar själv och ungdomarna i Bergsjön. Intervjun med Denho Acar bör ingen missa som bryr sig om de här frågorna. Men samtalet med de unga killarna och tjejerna är om möjligt än mer angeläget.
Hur mycket som är yta och attityd vet vi inte. Men det finns ingen anledning att ifrågasätta ungdomarnas uppriktighet. Den 14-åriga killen talar om det kriminella nätverket som ett fullt möjligt framtidsval. Ett sätt att försäkra sig om respekt och trygghet.

I Karlskrona pågår samtidigt rättegången mot en 50-årig man för vilken allt brast en natt i höstas. Det slutade med att en pojke dog och en annan skadades svårt. För mannens familj handlade det också om en eskalerande spiral av trakasserier där de till sist inte ens var trygga hemma i sitt eget hus på natten.
Mycket har skrivits om rättegången. En del antyder mer eller mindre öppet att pojkarna fick skylla sig själva. Men det är ingen rimlig slutsats. Hur dumt de än burit sig åt, både tidigare och den natten, så förtjänar ingen att bli skjuten.
Däremot visar händelsen vad som riskerar att hända när samhället sviker. I alla dess former. När ingen finns där. När en familj blir utlämnad till att helt och hållet ta ansvar för sin egen trygghet.
Pappan kunde ha agerat annorlunda. Stannat kvar inne bakom den låsta dörren eller gått ut och mött pojkgänget obeväpnad. Ingen vet vad som hade hänt. Men vi vet vad som hände nu. På några sekunder är rollerna helt ombytta. Men det innebär ingen lösning, inte ett enda steg i rätt riktning. Tvärt-om. Det som var illa nog innan blir en katastrof. För alla de inblandade.

En sak blir förödande tydlig. Ett fungerande samhälle måste garantera ett minimum av trygghet. Allt kan inte förebyggas. Men en familj eller en individ som trakasseras måste kunna lita på att samhället ingriper. På något sätt. I Rödeby klickade det. Till sist blev det pappan i familjen som agerade. Resten vet vi.
På samma sätt måste en ung kille kunna se att det omgivande samhället erbjuder mer trygghet än Original Gangsters. Inte bara i teorin utan också i praktiken. Det måste finnas mer att vinna på att stå utanför den typen av nätverk än att gå med.

Detsamma gäller en grundläggande respekt. Att bli sedd, respekterad för den man är och slippa bli kränkt. En rimlig förväntan oavsett om man är 14 år i en Göteborgsförort eller en 50-årig familjefar på en gård utanför Rödeby. Utan att behöva gå med i ett gäng eller i desperation hämta ett vapen.
I grunden handlar det om vilket samhälle vi bygger. Om det i grunden bygger på tillit eller en ständigt hotande osäkerhet.
Det finns ingen enkel patentlösning, ingen enskild myndighet som kan göras ansvarig eller leverera lösningen. Snarare handlar det om att vi alla måste fylla det tomrum, den brist på tillit som uppenbarligen finns mitt ibland oss.
Frågan är lika akut oavsett om jag bor i en storstad eller ett litet samhälle på landsbygden. Ingen kommer undan den. Men det handlar också om en förmåga och vilja att se det som sker runt omkring oss. Det talas ofta om ungdomar och brist på empati. Men om möjligt ännu viktigare är att vi vuxna, var och en av oss, visar att vi bryr oss.

Dag Tuvelius