REPLIK. Att ställa svaga och utsatta grupper mot varandra är sällan bra. Vad är det konkret som saknas eller som man inte får ta del av i en kyrka som valt ”främlingens teologi”? frågar debattören.
Håkan Lindberg skriver i Kyrkans Tidning om en kyrka som ”hellre vill satsa på främlingar än sina medlemmar” och en kyrka som valt ”främlingens teologi”. Det är en kyrka som Lindberg inte vill ha och en teologi han kopplar ihop med ett ökande medlemstapp, nu och i framtiden.
Retoriken och verklighetsbeskrivningen känns igen. I den politiska debatten fungerar människors upplevda otrygghet och rädsla som ett instrument i en ideologisk rörelse och kontext, där rasism och nationalism finns och frodas. I min församling mötte jag samma reaktioner när vi öppnade kyrkan på natten för människor utanför de ordinarie trygghetssystemen, företrädesvis romer och människor som Lindberg sannolikt skulle beteckna som ”främlingar”. Kyrkan överger svenskarna. I den kyrkliga debatten gav nätuppropet ”Mitt kors” uttryck för ungefär samma sak; kyrkan överger de kristna.
Sammanfattat finns en rörelse, både inom och utanför kyrkan, som vill att vi främst skall ”ta hand om våra egna”. Svenskar och kristna. De tillhöriga. Det är i den kontexten Lindberg också rör sig och bör förstås.
Det är därför intressant och angeläget att fråga sig vad som är kyrkans uppdrag och vad som är den kristna teologin, när världen upplevs som otrygg och förvirrande? Det finns några motiv och bilder i den kristna berättelsen som kan vara vägledande.
Vem är främlingen? I en mening är vi alla främlingar för varandra, men dras samman genom våra relationer. I kyrkan och Bibelns värld är måltidsgemenskapen stark och uttrycker en djup samhörighet.
Därför är det också så provocerande och upprörande när Jesus bryter de sociala strukturerna som finns och bryter bröd med dem som står utanför; ”främlingarna”. I nattvardens måltid, det brutna brödet och den delade kalken, förenas vi med Kristus och varandra. Det är en gränsöverskridande symbolik; vi som var främlingar för varandra förenas och förs samman.
På frågan om ”vem är min nästa?” svarar Jesus med en liknelse om att inte gå förbi främlingen och att nästan är ”den som visar barmhärtighet”. För många familjer som öppnat sina hem för ensamkommande unga är den erfarenheten djupt påtaglig.
Den lutherska teologen Nadia Bolz-Weber uttrycker det såhär: ”Det som ställer till det är att varje gång vi drar en gräns mellan oss och andra, så är Jesus alltid på andra sidan av gränsen”.
I inkarnationen mysterium är Gud själv främlingen som ”slår upp sitt tält ibland oss”. När vi möter en främling kan det vara Kristus själv. Den otrygghet och rädsla som Lindberg ger uttryck för finns också hos alla de människor som är på flykt eller försöker skapa sig en tillvaro i ett främmande land. Också i rädslan och otryggheten förenas vi och är kanske inte så olika, trots allt.
Att ställa svaga och utsatta grupper mot varandra är sällan bra. Det skulle vara intressant att veta vad det konkret är som Lindberg anser att han saknar eller inte får ta del av i en kyrka som valt ”främlingens teologi”? Vad är det som gör att han inte tycker att han får plats, att kyrkan inte står på hans sida? Vad bottnar Lindbergs främlingskap i? Det samtalet vill jag gärna ha.
Det kristna korset är inte främst en identitetsmarkör, som skiljer mig från dom andra, utan ett tecken på Guds solidaritet med en sargad och söndertrasad värld. Där rädslan och otryggheten finns. Men korset drar mig också till gemenskap och relation med Gud och människor av olika tro, olika hudfärg, kön, bakgrund, värderingar, åsikter. ”Så är vi, fastän många, en enda kropp”.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR