Ibland blir vi fixerade vid tomma kyrkbänkar. Vi stirrar oss blinda på det som inte fungerar, men glömmer motsatsen. Om vi i stället riktar blicken till platser och kyrkor som Taizé i Frankrike, Iona i Skottland och Allhelgonakyrkan i Stockholm så ser vi något annat. Vi ser människor som kommer år efter år, engagerade ungdomar och fullsatta mässor.
Vad har dessa gemensamt? Har de en avancerad teologi? Perfekt klingande körer? Världskända predikanter?
Nej, visserligen har både Taizé och Iona skapat ny musik, men det är inte främsta anledningen till deras välbesökta mässor och kommunitetsliv. Inte heller lockar de folk med en bekväm klostervistelse, fri från arbete. Ändå fortsätter människor att komma.

Kanske är det för att man koncentrerat sig på korstes två linjer: den vertikala, mot Gud, och den horisontala, mot medmänniskan? Att människor där finner tro, äkthet och avskalad gemenskap.
Statsvetaren Robert Putnam har undersökt vilken roll gemenskap eller socialt kapital – det vill säga summan av förtroende, tillit och respekt – spelar för människor och samhällen. Ett samhälle där det finns gott om socialt kapital har färre sjuka, fungerar bättre ekonomiskt och har färre brott, än ett samhälle med dålig tillit. Ömsesidighet, eller ännu hellre generaliserad ömsesidighet (den gyllene regeln), gynnar alla medborgare.
Det finns olika former av socialt kapital. Ett är sammanbindande (exkluderande) socialt kapital som skapas i föreningar och organisationer där gruppen hjälper och stöttar varandra, men utan önskan om att förändra eller påverka sin omvärld.

Det andra är överbryggande (inkluderande) socialt kapital. Det kan vara politiska organisationer, föräldraföreningar eller frivilligarbetare. Kyrkor skapar båda sorters socialt kapital. Men medan karismatiskt-evangelikala kyrkor tenderar att vara mer sammanbindande, med sociala projekt inom organisationen, genererar de äldre protestantiska kyrkorna mer socialt kapital till samhället utanför.
Med Putmans forskning i åtanke undrar jag: Kan en kyrka skapa överbryggande socialt kapital om den inte har ett sammanbindande? Och hur går det om det mestadels är anställda som alstrar socialt kapital för Svenska kyrkans räkning?
Själv tror jag att det blir förödande. För säg den präst som kan prata med alla på kyrkkaffe eller den diakon som hinner ta sig an alla behövande inom sin församlings upptagningsområde.
Vi lever i en post-postmodern tid. Få saker är huggna i sten, det mesta ses som sociala konstruktioner och människan står inför den ångestfyllda uppgiften att själv skapa sitt liv.
Enligt World value survey ligger Sverige allra längst ut på skalan vad det gäller sekularisering/individualisering. Medan människor i Afrika är fokuserade på överlevnad och traditionella värderingar (familj, könsroller med mera) har Sverige ”kommit längst” vad gäller sekulära/rationella värden och individualisering. De exkommunistiska länderna befinner sig högt upp på den sekulära/rationella axeln, men lågt på individualiseringsaxeln, medan det katolska Europa befinner sig någonstans i mitten av systemet. Men märk väl – alla länder flyttar sig längre och längre ut på respektive axel, mot den punkt där vi i Sverige befinner oss.
Vad gör vi som kyrka med denna vetskap? Ja, av våra medlemssiffror, konfirmandstatistik och andra mätningar kan vi se att de traditionella grunderna för människor att söka sig till kyrkan minskar. Detta har blivit ännu tydligare sedan vi gick över till att vara ett fritt samfund och inte en statskyrka.
Det är en svår situation. Och samtidigt: Vad händer när människor lever som fritt svävande satelliter med den ensamma uppgiften att välja och att dö? Jo, ångesten stiger. Och människor längtar efter mål och mening i sina liv.

Hur möter vi, som kyrka, denna längtan? Vågar vi ställa oss frågan: Vad håller vi på med?
En dramatiker jag intervjuade en gång sa apropå ett minskat antal teaterbesökare:
”Vissa regissörer vill locka folk genom att visa film på teatern
eftersom film är mer populärt. Men det är helt fel väg. Teatern ska syssla med det den är bra på: På närvaro, direkthet och levande skådespelare.”
Kanske är det likadant med kyrkan? Kanske måste vi tillbaka till ursprunget: korset med dess två linjer. Och välja bort allt som inte gagnar dessa två.

Ulrika Naezer