Det är i den lilla församlingen – och inte i det stora nationella samfundet – jag har min trosgemenskap. Kyrkoledningens uppfattningar och beslut diffunderar sällan ner till den vardagliga gudstjänstgemenskapen. På en punkt har jag dock krav på kyrkans ledning och ytterst vår ärkebiskop: de ska försvara min rätt till denna tro. Med deras kanaler till det offentliga rummet förväntar jag mig ett idogt försvar av trons plats i samhället, rätten att tro och rätten att uttrycka sin tro. Dessa mina rättigheter är därtill uttryckta i FN:s deklaration för mänskliga rättigheter, så det torde inte vara kontroversiellt att försvara dem, inte ens i Sverige.

Flera exempel de senaste åren har visat på att det finns starka krafter i samhället som vill inskränka trons och religionens utrymme. Muhammedkarikatyrerna, Jesusaffischen i Linköping, Förbundet Humanisternas kampanj Gud finns nog inte, fotoutställningen In hate we trust mm. Konkretast kom den groende religiosofobin kanske dock till uttryck när en ny rektor skulle tillsättas vid Lunds Universitet. Den föreslagne kandidaten ifrågasattes offentligt av ett större upprop professorer som inte hade något emot honom som person eller kunde peka på några olämpliga åsikter; han uppfattades som olämplig enbart för sin tillhörighet i Pingstkyrkan. Man ser nu också inlägg till stöd för Skolverkets nya förslag – att minska kristendomsundervisningens omfattning i skolan, byggande på den helt ovetenskapliga uppfattningen att kristendomens inflytande över vårt samhälle kan jämställas med andra religioners.

Undantaget några diskreta pressmeddelanden och svar på direkta frågor från journalister har vår kyrkas ledning inte hörts på något sätt i några av dessa debatter. Jag hade förväntat mig debattartiklar, tv-framträdanden och stridbarhet. Jag hade förväntat mig en känsla av att man försvarar min rätt till tro och trons utrymme i samhället. Varför uppfylls inte mina förväntningar? Är Svenska kyrkans ledning onödig?

Patrick Vigren,
Linköping