Våra synder är en del av livet

SYNDABEKÄNNELSEEN Vad händer med vår självbild när vi gång på gång får höra att vi är syndare? frågar Kjerstin Petrelius Allard och Therése Olsson retoriskt i sin argumentation mot högmässans syndabekännelsemoment i Kyrkans Tidning nummer 2/11. Svaret på den frågan är, menar vi, att den självrannsakan, bekännelse och förlåtelse som inleder högmässan befrämjar en nyanserad och realistisk självbild.<br>

Replik

Syndabekännelsen.

Läs första inlägget i debatten:
Ska vi be om förlåtelse eller om förbarmande?

Våra liv är, i stort och smått, präglade av den bortvändhet från Gud som Petrelius Allard och Olsson kallar för brustenhet. Konsekvensen av detta är att vi gör varandra, oss själva och skapelsen illa med tankar, ord, underlåtelser och gärningar. Man behöver bara titta i en dagstidning för att bli smärtsamt påmind om att så är fallet. Att tala om sig själv som en syndare innebär helt enkelt att säga som det är, att ge denna smärtsamma del av livet ett namn.

Våra synder är en del av livet, och i det möte med Gud som högmässan är tänkt att vara, måste hela våra liv få plats, också de delar som vi helst inte vill kännas vid, och som det är svårt att tala om. Våra synder är också, till skillnad från vår brustenhet, någonting som vi faktiskt kan göra något åt, ta ansvar för och blir befriade ifrån. Syndabekännelsen är inte till för att trycka ned, eller lägga på skuld och skam, utan för att hjälpa oss till förlåtelse, befrielse och upprättelse. Ingen annanstans kan vi vara lika uppriktiga, och samtidigt lika säkra på att verkligen få den förlåtelse vi ber om, som inför Gud, och ingen annan förlåtelse är lika fullkomlig som den vi får ta emot av Honom. Detta är inte bara evangelium, utan också en nådegåva vi ska förvalta väl och vara ytterst tacksamma för.

Vår möjlighet att om och om igen få ta emot gränslös förlåtelse är dessutom konsekvensen av vad Jesus gjorde för oss på Golgata. Jesus gav sitt liv för att rädda oss från synd och ondska. Syndernas förlåtelse, med allt vad den kan innebära av upprättelse, trygghet och glädje är betald i blod. Ska vi då låta bli att be om den för att det skaver att tala om oss själva som syndare?
Självklart inte! Vi ska tvärtom tala mer om synden, men på vår tids språk och med nåden i centrum. Och vi ska aldrig förneka människor att ta emot den förlåtelse och upprättelse som Jesus kom till jorden för att ge oss.

Ralph Sjöholm
präst, Stockholms stift
Karin Erlandsson
sjuksköterska, Uppsala stift
Miriam Wredén Klefbeck
präst, Strängnäs stift
Lisa Linderoth
präst, Linköpings stift
Emil Stenhammar
präst, Strängnäs stift
Ninni Ledfelt
präst, Strängnäs stift
Lisa Mobrand
präst, Uppsala stift
Helena Stenhammar
präst, Strängnäs stift
Magnus Olsson
präst, Stockholms stift
Per Hökpers
präst, Strängnäs stift
Solveig Wollin
präst, Lunds stift

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,
0 Kommentarer

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.