Vi träffades igår för att lägga fast valplattformen inför årets kyrkoval. Vi är ett trettiotal som alla är engagerade i olika kyrkliga organ, kyrkofullmäktige, kyrkoråd, stiftsfullmäktige, även flera med ordförandeposter. Många vackra ord, en obegränsad tilltro till vad denna kyrka ska uträtta, i lokalsamhället, i landet, i världen. Vår nomineringsgrupp har i flera val skickat en representant till kyrkomötet, så vi har idéer om vad som kan uträttas där.

Jag föreslår ett tillägg till avsnittet om Kyrkomötet. ”Kyrkans internationella arbete bör stödja kristna i länder där de är utsatta minoriteter”. Det blir avslag ganska direkt. Det anses att ”det står ju att Svenska kyrkans internationella ska arbeta för … frihet från förtryck.” Vi stödjer alla i hela världen!

Den här reaktionen är intressant. I de flesta sammanhang anses det naturligt att stödja sina egna. Svenska ambassader utomlands lägger ner mycket arbete på att hjälpa svenskar som råkat illa ut på något sätt. Då påstår man inte att ”vi stödjer alla som har det svårt”. Det görs skillnad på svenskar och alla andra. Ändå har svenska staten så mycket större resurser än Svenska kyrkan.

Ska jag misstänka att alla dessa goda människor inte vet så mycket om hur det ser ut i världen? För några år sedan halshöggs en grupp kristna i Nordafrika inför kamera. Kristna kyrkor har vandaliserats i Egypten. I Mellanöstern, kristendomens hemland, är den kristna befolkningen snart utplånad. Allt fler flyr från det specifika förtrycket av kristna.

Annars är det svårt att se något annat än den extrema svenska konflikträdslan. Man är så sanslöst ängslig för att göra något som inte är helt politiskt korrekt i svensk kontext. Då sätter man hellre skygglapparna på med fromma ord om allt för alla, den svenska idén om jämlikhet driven in absurdum. Varför vill svenska kristna inte stödja kristna i andra länder?

Wera Svensson
Visby