Varför följer inte kyrkan dopbefallningen?

Även om jag är överens med Anders Kristoffersson, Umeå, om mycket så vill jag lägga några skarpa repliker beträffande hans debattartikel i Kyrkans Tidning nummer 23/18.

Svensken har en tendens att alltid enbart kritisera utan att egentligen komma med egna konkreta förslag till lösning på ett problem. Ansvaret ligger alltid nån annanstans. Man pekar på de högsta cheferna men aldrig att var och en i verkstaden har ett eget ansvar. I kyrkans fall är det biskopar och högsta kyrkostyrelsen.

Svenska kyrkan är uppbyggd på principen att den enskilda församlingen skall göra jobbet. I detta arbete har en kyrkvärd möjlighet att delta i förändring och effektivisering.

Jag håller med Kristoffersson om att man nästan aldrig får något svar av något slag, när man sänder in en artikel för att just åstadkomma debatt. Min teori är att folk inte vågar säga sin egen åsikt. Man är beroende av gruppen man befinner sig i och vill inte bli utstött.

Människan är av naturen rädd om sitt eget skinn, sin egendom och sin ställning i samhället.

Det gläder mig att Kristoffersson nämner biskop Sören Dalevi på ett positivt sätt. Sören Dalevi skriver om Folkkyrkan i en lång noggrann debattartikel i Kyrkans Tidning nummer 18/18. Där påpekar han i en av tre slutliga förslagspunkter, att vi som jobbar i kyrkans församling ska försöka nå de församlingsbor som nästan aldrig går i gudstjänsten.

Flera gånger har jag ställt frågan i debattartiklar:

– Vad var det Jesus menade?

Jesus gav oss dopbefallningen. Varför följer vi inte den? Färre och färre dop och konfirmander. Färre och färre kommer till gudstjänsten. Jesus sa vad vi skulle göra – men inte hur. Hur vi ska göra det måste anpassas till tiden och människorna. Varför blir resultatet sämre och sämre?

Jag har förslag till konkreta förändringar, men inte hittat nån som är beredd att debattera. Till det krävs modet att lägga fram egna idéer.