Hösten har varit mörk och lång, men nu är det redan advent och jul. Advent betyder att vänta, och det är julen vi väntar på och förbereder oss för under december. En tid som är fylld av förväntan, julstämning, en del stress för många av oss och förhoppningsvis avslutad i en välbehövlig paus med nära och kära.
För föräldrar till bortförda barn blir advent en helt annorlunda typ av väntan. Mammor och pappor i Sverige befinner sig just nu i en ohyggligt tärande väntan på att deras barn, bortfört av den andra föräldern till ett främmande land, ska komma hem. Kommer de att få fira sin jul tillsammans med hela sin familj? Eller kommer de få fortsätta vänta, i ovetskap och fruktan, medan deras barn hålls fångna långt hemifrån?
Den hög av brev från föräldrar vars barn har bortförts växer vecka för vecka på mitt skrivbord. Drygt 100 fall ligger öppna hos UD. 100 familjer är drabbade av bortföranden och väntar just nu på sina barn. 100 familjer som på detta sätt är rädda att de får fira jul utan sin son eller dotter.

Sedan jag kom in i riksdagen har jag engagerat mig i flera fall av bortförda barn. Jag har rest till Israel/Gaza för att försöka få hem fem barn som bortrövades 2004. De kom också lyckligt hem till sin mamma på juldagen 2004.
Jag har skrivit motioner, interpellationer till utrikesministern, skriftliga frågor, artiklar, upprop. I ärlighetens namn känner jag mig mycket ensam i dessa frågor, även om jag har flera riksdagskolleger som också drivit frågorna med mig.
Men var är politikerna, på alla nivåer, som vill stå upp för de bortförda barnen och deras föräldrar? Var är alla andra goda människor som vill inse allvarligheten i dessa fall och driva frågorna?
Vi måste vara fler som tar oss an de föräldrar som drabbas, för dessa föräldrar får för lite hjälp från samhället i dag. UD har ansvaret som centralmyndighet enligt Haagkonventionen som rör bortrövade barn. Men de har fått ett tillkännagivande från riksdagen redan 2006 att agera mera effektivt och flexibelt i dessa frågor. Ändå upplever många av de drabbade föräldrarna att de får inget eller för lite stöd från UD. 

För lite resurser satsas på att pressa på andra länder som vägrar följa svenska vårdnadsbeslut eller vägrar skicka barnet hem igen. Detta får till följd att många svenska barn blir kvar i de bortförda länderna alldeles för länge och mister till slut sitt svenska medborgarskap. Den kidnappande föräldern har vunnit genom att begå en kriminell handling! Är det så att man på UD låter internationella handelsrelationer gå före barns bästa  eftersom man inte prioriterar dessa barn?
Jag vill väcka debatt kring detta och hoppas att vi blir flera som vill påverka och ta de bortförda barnens berättelser till hjärtat och agerar.

Annelie Enochson
riksdagsledamot (KD), Göteborg