Ibland är det enda möjligheten att driva med den som har makt, när den inte vill ta på allvar de invändningar människor har mot det sätt de utövar makten. Det är en tradition från gycklarnas tid och Jesus använde den själv, liksom H C Andersen i  Kejsarens nya kläder, när Kejsaren står där naken. Alla slickade makten och ingen vågade säga att han var naken.
Det fanns invändningar hos personalen på Riksteatern mot Noréns sätt att bedriva detta. Flera var rädda för de kriminella. En regissör som framförde detta i ledningsgruppen blev av med sitt jobb. Man fick inte kritisera Norén.

Tillsammans med tre erfarna vårdare såg jag generalrepetitionen av 7:3 på Riksteatern i Hallunda. Vad vårdarna sa i pausen lämpar sig inte att citera i en kyrklig tidning. Det var hårda ord. Vi var eniga. Detta kommer att bli en katastrof.
Jag försökte på olika sätt framföra vad vi sagt om denna uppsättning. Men det nådde inte fram. En vecka innan morden i Malexander var det en konferens i Hallunda. Jag var inbjuden att vara med i panelen tillsammans med kulturpersoner och en anställd vid Riksteatern. Ledare för panelen var Ulrika Knutson. Jag upprepade vårdarnas och mina argument utifrån våra erfarenheter av kriminella.
I boken Smärtpunkten om 7:3 finns inte ord om detta fastän Elisabeth Åsbrink intervjuade mig i ett långt telefonsamtal.

Återigen: ingen skugga över Norén eller kriminalvårdens chef. Därför är hennes bok inte ”klargörande” som Knutson säger. Jag tycker det är en underdrift att säga att ”man begick misstag och felgrepp”. Man förblindades av publiktillströmningen och av att se tre hårt kriminella ”live” på scenen. Vad händer med sådana när de får fritt uttala sina nazistsympatier och sina kriminella tankar utan att bli motsagda? De förstärks. De får applåder.

Jag skriver detta inte bara utifrån 7:3 utan för att också vi i kyrkan lätt kan förväxla kärlek med snällhet och bli ”medberoende” , sopar rent framför missbrukaren och den kriminella eller någon som hela tiden förstör samarbetet i en missriktad kärlek. Man glömmer att kärlek ställer krav. Och verklig kärlek gör oss klarsynta. Se Jesus. Han kunde vara tuff också mot sina bästa vänner, lärjungarna, liksom mot dem som tog för sig på de fattigas bekostnad i religionens namn. De var kriminella. Han välte borden.
Det avgörande i debatten om 7:3 är att fasthålla, att resultatet blev två poliser som avrättades: kvinnor miste sina män, barn miste sina pappor, föräldrar miste sina söner.

Lars Åke Lundberg
tidigare fängelsepräst på Österåker, andlig vägledare på behandlingshem för kriminella och missbrukare

SVAR DIREKT

Kritisk och nyanserad skildring

Lars Åke Lundbergs inlägg bekräftar verkligen vad jag skrev i min krönika: 7:3 blir vi inte av med så lätt. Där är vi överens. Vad som skiljer oss åt är synen på Elisabeth Åsbrinks bok, Smärtpunkten. Så långt jag kan begripa är den en inträngande och nyanserad skildring, och författaren är, till skillnad från vad Lars Åke Lundberg anser, kritisk både mot Lars Norén, Riksteatern och kriminalvården.

Uppenbarligen fick projektet många inblandade att tappa huvudet och fatta dåliga beslut. Det finns alltför många faktorer att kritisera, precis som Lundberg är inne på. Däremot menar Elisabeth Åsbrink att det är omöjligt att entydigt lägga skulden för polismorden på teaterprojektet och författaren Norén. Uppsättningen av 7:3 kommer för alltid att förknippas med tragedin i Malexander, men teatern var inte någon förutsättning för brotten. De hade, i all sin ohygglighet, ägt rum i alla fall.

Ulrika Knutson