Vad människor i allmänhet förmodligen inte känner till, ja, jag är inte ens säker på att alla riksdagsledamöter, eller kanske ens alla statsråd vet, är att Biografbyrån i praktiken har avskaffat sig självt när det gäller vilka filmer som ska anses förråande för bland annat femtonåringar. Sedan december 1995 har filmcensuren varken totalförbjudit eller klippt i någon så kallad vuxen biograffilm.
Alla filmer släpps igenom oavsett innehåll. I och med detta är också möjligheterna till efterhandsgranskning omintetgjorda.

Biografbyrån påverkar också i allra högsta grad vad som tillåts förekomma på en video eller dvd. Har en film godkänts av Statens biografbyrå, så kan aldrig allmänt åtal väckas i efterhand oavsett filmens innehåll.
Brottet olaga våldsskildring handläggs av justitiekanslern, enligt yttrandefrihetsrättslig ordning, med bland annat särskild jury.  Vilka är riskerna?
Av våldsskildringsrådets undersökning,  Unga kriminella om faktiskt våld och film. Man vill vara hjälte av Gudrun Uddén 1998 framgår bland annat, att unga kriminella använder underhållningsvåld för att hämta tips. Vissa tittar också på våldsfilmer i grupp för att hetsa upp sig själva innan de, beredda på slagsmål, går ut på stan. Resultaten av undersökningarna bygger på djupintervjuer med ett mindre antal tonåringar, som alla har begått brott. Speciellt i nedre tonåren används filmer med våldsinslag för att studera in tekniker för att slåss. Pojkarnas värderingar när de är i kritiska situationer överensstämmer i stort med dem som presenteras i våldsfilmerna. Det är rätt att använda våld för att hämnas, och det är tillåtet att sparka på den som ligger ner.
Alkohol och andra droger gör ju också att hjärnvindlingarnas gränser för vad som är acceptabelt planas ut.

Anders Lenander, domare, före detta utredare vid Kabelnämnden, skrev för mer än femton år sedan: ”Som domare har jag dömt många våldsfixerade tonårspojkar för hänsynslösa våldsbrott. De har alla varit storkonsumenter av våldsfilmer. För mig är sambandet klart. Vi håller på att skaffa oss en hel generation människor med ett nytt ideologiskt tänkande, där våld är ett naturligt inslag. Jag har i mitt yrke mött många skadade tonårspojkar. För dem är det inget konstigt med att ’knacka en kärring’ eller att sparka och misshandla en liggande människa.”

Våldsskildringar kan också få en utlösande effekt på så sätt, att aggressioner som ligger latenta i betraktaren ”lockas fram” och förverkligas. De egna spärrarna för våld försvagas. Denna risk blir starkare och farligare, ju mindre psykisk stabilitet som medieanvändaren har. Våldsskildringar tillhandahåller verktyg till redan sjuka människor.
Detta framkommer inte minst när pedofiler under 2000-talet har åkt fast. Samtliga har haft     tusentals bilder och filmer på kränkta barn i sina datorer.
Vilket samhälle vill vi ha egen­tligen? Det är vuxengenerationen som har hela ansvaret för scener som återfinns i filmer, bilder och dataspel, inte våra barn och ungdomar.

Christer Olsson, Ljungskile