I dag, torsdagen den 29 augusti, är en viktig dag för Svenska kyrkan. Då går frågan om vem som ska bli Svenska kyrkans nästa ärkebiskop in i ett avgörande skede.

Under dagen samlas i Uppsala först representanter för samtliga 13 domkapitel och stiftsstyrelser för att lyfta fram tänkbara kandidater till uppdraget. Och på kvällen blir det en samling för präster, diakoner och valda lekmannaelektorer i Uppsala stift som ska stöta och blöta frågan. Där lanseras namn inför nomineringsvalet den 5 september och talas för kandidaternas bästa egenskaper i uppgiften att vara Svenska kyrkans främsta andliga ledare.

Kyrkans Tidning har redan berättat att fyra av de tretton stiftsbiskoparna faller för åldersstrecket. De är helt enkelt för gamla. Tre andra närmar sig pensionsåldern och anses inte tänkbara av den anledningen. Återstår en klunga varav Antje Jackelén, biskop i Lund, och Ragnar Persenius, biskop i Uppsala, är två namn som ofta nämns. Bubblare är de till åren och ämbetsinnehav yngre biskoparna Martin Modéus, Linköpings stift, och Åke Bonnier, Skara stift.

Den som följt och bevakat men kanske också röstat i flera biskopsval och val till ärkebiskop, vet att kandidaterna, när de får frågan tiden innan nomineringen, säger att de inte tycker om kampanjer för en viss person. Att valet handlar om att bejaka den yttre kallelsen – om det nu kommer en sådan. När kyrkan kallar ställer man upp. Men det vore naivt att leva i föreställningen att det inte bedrivs kampanjer. Nätverk, twitter och facebook är det moderna sättet att tala för sin kandidat.

Frågan är nu vem det blir som ska axla uppgiften och bära förväntningarna på ledarskap, men också göra sig bra i tv-sofforna, något som ansågs vara den viktigaste egenskapen i den enkät som Kyrkans Tidning presenterade i våras.

Men den blivande ärkebiskopen bör också ha en välutvecklad förmåga att ingjuta framtidstro i en kyrka som på många sätt står inför stora utmaningar, inte minst demografiskt. Och helst kunna visa vägen bort från den uppgivenhet det är lätt att drabbas av när man tittar på vikande kurvor för de kyrkliga sederna som dop, konfirmation, vigslar och begravningar.

En uppgift som kräver teologiska visioner och stor förmåga att kunna kommunicera dem till stift och landets församlingar.
Hon eller han ska också verka i ett post-kristet och starkt sekulariserat samhälle. Svenska kyrkan har inte längre monopol utan är en av tänkbara aktörer på den brokiga religiösa marknaden. Sådant påverkar självbilden på djupet. För den som ska leda vår kyrka är uppgifterna därför stora både inåt kyrkan och utåt.

Detta är inte detsamma som att söka efter en koncernchef eller stark ledare. Och valet av ny ärkebiskop bör inte ses som att välja en kanal till Gud. För det allmänna prästadömet ger var och en av oss möjlighet till en direkt relation med Gud. Biskopsuppdraget får inte heller vara det optimala klivet uppåt i karriären eller ges som ett tack för lång och trogen tjänst.

Och om det finns fler kvalificerade kandidater i ett biskopsval ska de inte spelas ut mot varandra, skriver professor emeritus Henry Cöster i en läsvärd artikel i Svensk Kyrkotidning. Där lanserar han ett oerhört radikalt förslag och föreslår att i ett sådant läge ska lotten få avgöra vem som blir vald till biskop. Så var det i den tidiga kyrkan och så är det fortfarande i den koptiska kyrkan. Om det en gång blir så i Svenska kyrkan kan säkert diskuteras. Men tankespåret är onekligen intressant.

Klart är i alla fall att dagens möten i Uppsala ger en fingervisning om vilka kandidater som toppar önskelistan och som den närmaste tiden kommer att få frågan om de svarar ja när kyrkan kallar.