Det ska vara obekvämt att vara antisemit i Sverige

Jag står med min dotter vid Svandammen i Uppsala. Den är täckt av is och flickorna från konståkningen gör piruetter. Solen gnistrar i snökristaller och skridskostål. Stämningen är god bland barnfamiljer och flanörer.

Plötsligt kommer en tyst svartklädd procession av unga män med Nordiska Motståndsrörelsen. Tyrrunan fladdrar på hatets baner. Trots att de inte säger något är det som om en isande skugga faller över oss. Processionen försvinner bort och det blir lättare att andas. Men jag är arg för att människor låter hatet och dumheten segra.

Det blev startskottet för mig att skriva en ungdomsroman mot nazism, och ett år senare gav jag med hjälp av Kulturrådet ut Nattens Jägare.

Men en närbesläktad skugga sänker sig åter när extremisterna ropar: ”Vi vill ha vår frihet tillbaka, och vi ska skjuta judarna”. Dagen efter angrips synagogan i Göteborg, där ett ungdomsmöte pågick, av män med brandbomber. Flera av dem anhålls för försök till mordbrand. Polisen förstärker bevakningen för att förhindra fler dåd.

”När Freddy Gellberg (ordf. judiska församlingen i Malmö) jämför med sin egen uppväxt i Malmö framstår utsattheten som radikalt annorlunda mot det klimat judar lever i idag.

– Jag blev aldrig tidigare påhoppad för min religion. Det som händer nu är en annan typ av antisemitism där vi blir angripna för den politiska situationen i Mellanöstern.

Problemet, menar han, är att många människor med bakgrund i Mellanöstern som kommit till Sverige under de senaste 10-20 åren inte gör skillnad mellan den politik som bedrivs där och judar i Sverige och därför skuldbelägger svenska medborgare för staten Israels agerande.” (SVT)

Det är inte bara extremister av olika slag som använder sig av syndabockstänkande. Det är liksom en universell svaghet hos oss människor, kanske en gång i tiden en överlevnadsinstinkt för att hålla ihop stammen? Kyrkan har syndat precis som så många andra. Det här måste vi vara medvetna om, och tänka efter ett extra varv innan vi utrycker oss alltför svepande. 

Kristna är på många platser förföljda, och muslimer ses med misstro i västvärlden. I Sverige är den den judiska gruppen hårt utsatt. Och detta behöver vi kraftfullt motarbeta – Du och jag som individer; kyrkan som organisation, i skolorna och i hemmen; polisens arbete och lagstiftningen. Ett lovvärt initiativ skedde när malmöimamer besökte synagogan för att ge sitt stöd till den judiska församlingen efter hoten. En grupp privatpersoner valde sedan att ”kärleksbomba” synagogan i Göteborg med hjärtan efter attacken. Det här är väldigt viktigt, att lokala ledare och vanliga människor visar anständighet och medkänsla och visar att Sverige inte är ett klansamhälle, eller en plats där vi tillåter att stridigheter mellan olika etniska grupper breder ut sig.

Även vår Ärkebiskop har skrivit ett brev till landets judar. "Jag vill försäkra er om Svenska kyrkans solidaritet i kampen mot antisemitism och våld i religionens namn.”

Det är bra, men långt mer krävs. Rättstaten måste stärkas. Vi behöver eventuellt en översyn av lagstiftningen om hets mot folkgrupp, och konsekvent lagföring av hatbrott oavsett om förövarna är nazister eller islamister. Ibland undrar jag vad som ska behöva ske för att Sveriges politiska ledning ska inse att vi inte lever i Bullerbyn?

Vi har ännu ett bra land, men så kommer det inte att vara i framtiden om vi inte finner en väg framåt tillsammans. Det ska vara riktigt obekvämt att vara antisemit i Sverige.

Jag uppmanar härmed vår kyrkas ledning att uppvakta regeringen och fråga vad de konkret tänker göra åt den växande antisemitismen, och samtidigt förklara vad Svenska kyrkan (tillsammans med andra) kan bidra med i det arbetet.

Som alltid så måste omvändelsen börja hos oss själva. Galaterbrevet 3:28 – ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”

Visionen är att när den nya dagen gryr har skuggan lättat och vi kan vandra vägen fram utan rädsla och fördomar. Jag hoppas att jag får uppleva den dagen. Men jag vet att det bara kommer att hända om vi vandrar tillsammans.