Kyrkomötet arbetar med framtidens organisation – strukturen på kyrkan. Leder förslagen till en teologiskt hållbar ordning – eller tänjs avstånden mellan medlem och kyrka för långt?
Hållbarhet är ett av tidens starkaste begrepp. Det har en känsla av eftertanke och rimlighet över sig.
Motsatsen är: inte hållbart. Så ter sig vår hantering av klotets resurser i dag, när vår västliga livsstil skulle kräva tre, fyra planeter om alla jordens invånare skulle leva som vi.
Hållbart kontra inte hållbart vädjar till sans och förnuft. Det saknar klassiska domedagsprofetiors svart eller vitt, en absolut undergång. Hållbart eller inte hållbart är resultat av processer.
Tyngden i analysen, den överväldigande mängden fakta, gör att förutsägelsen kan hållas dämpad:
De flesta av våra lättillgängliga resurser är ändliga. Det finns gott om exempel genom historien på att människan överutnyttjat resurser. Det ökande allvaret ligger i att vår påverkan blivit allt större, på grund av vårt antal, vår teknik och vår räckvidd.
Det är laddat med dramatik när de fossila bränslenas tid går mot sitt slut. Men teknikutvecklingen går fortsatt i ett rasande tempo. Vi lever smartare i dag än för ett decennium sedan. Energi används effektivare. Ännu mer ska till för att balansera trycket från ett allt mer spritt välstånd.
Hållbarhet som begrepp och attityd i praktisk vardag har kyrkan inte haft svårt att göra till sin. Omsorgen om skapelsen är ett uppdrag. På olika nivåer – viktigast i församlingarna – lär sig kyrkan snabbt att bli bättre på att hushålla med energi, och att i den mån det går generera egen energi i biobränslejäsning, vindkraftverk eller solpaneler. Mer på den fronten kan göras.
Att bryta antikvarisk pietetsfullhet mot ny teknik, till exempel förse ett antal kyrktak med solpaneler, utmanar våra egna gränser. Symbolfrågorna är viktiga. Därför vore det också intressant med en kyrkans investering i forskning på hållbarhetsområdet, till exempel i transportteknik byggd på förnyelsebar energi.
Hållbarhet är också ett fungerande begrepp när det gäller trons och förkunnelsens praktik. Och det finns ett möjligt och mörkt: inte hållbart.
De kyrkliga resurserna har haft sin motsvarighet till peak oil. Nu är kyrkomötet samlat för att främst arbeta med och besluta om hur organisationen i framtiden ska se ut. Är kyrkan byggd och organiserad så att gudstjänst, mission, undervisning och diakoni fungerar? Är resurserna i människor och medel rätt använda? Hur kommer vi närmare att ta tillvara sex och en halv miljon medlemmar så att de blir involverade i kyrkan, i det allmänna prästadömet?
Säkert finns det de ledamöter som tycker att frågorna är väl genomarbetade. Men debatten är som sig bör fortsatt het kring enheternas storlek, om kyrkoherdarnas roll.
”Erfarenheter visar att det gemensamma uppdragets princip ställer extra stora krav, inte minst på kyrkoherden. Närhet, gemenskap och engagemang kräver en närvarande kyrkoherde. Detta förutsätter ett gripbart pastorat”, skriver Anders Bexell i en i dagarna publicerad artikel.
Hållbar struktur och organisation eller inte? Det finns inte ett svart eller vitt – men ett är säkert, ett ökande avstånd mellan medlemmar och kyrkan är inte hållbart.
Kyrkomötet har en synnerligen krävande uppgift.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR